Sida 235
Kråknästet ...
»Är det hon som släppt in den här menniskan?» frågade kommissarien, med en spasmodisk darrning på de tunna läpparna.
»Nej, lilla goda herr kommissarien,» svarade qvinnan så inställsamt som möjligt.
»Hvem är det då? Svara qvinna!»
»Lilla goda herr kommissarie, det är... Minsann jag det rätt vet,» genmälde hon, »ty medan jag var oppe och sa’ till, hade den unge herrn kommit in.»
»Hvem har öppnat porten, frågade jag?» fortfor den stränge husbonden.
»Det vet jag inte,» svarade qvinnan med förökad ängslan, ty hon tog för gifvet, att ingen annan än dottern upplåst porten.
»Ni vet det, synderska!» tog den svarte till ordet; »men lögnens fader, djefvulen, bor i ert hjerta.»
»Porten var olåst och gick upp bara jag sköt på den,» uppgaf vår hjelte, som för dotterns skull ville komma modern till hjelp.
»Porten olåst!» upprepade kommissarien med ett uttryck, som tillkännagaf, att saken derigenom, långt ifrån att förbättras, snarare förvärrades; »porten olåst!... Man låter mig då ligga för olyckta dörrar!... Man vill då kringstjäla mig, mörda mig!»
»Broder i Kristo!» tröstade honom den svarte, »det ondas och helvetets makt hafver intet välde öfver dig, och derför så...»
Dörrens öppnande och en ny persons inträde afbröto meningen. Det var skjutsbonden, som, trött vid att längre vänta utanför, inkom med den resandes kappsäck, hvilken han slängde mot golfvet med den verkan, att den redan förut tillräckligt uppskakade värden nära nog fallit från stolen.
»Skulle be om betaldt för skjutsen,» yttrade bonden med den vanliga uplandsgesten bakom örat.
»Betaldt för skjutsen!» stammade kommissarien, stirrande på bonden.
»Det har verkligen sin riktighet,» upplyste brorsonen, tagande ett steg närmare sin gamle frände, »och om min vördade farbror icke hade afbrutit mig, skulle jag redan ha upplyst derom att mina skjutspengar togo slut vid Rotebro, och att jag följaktligen bespetsat mig på att vigilera upp pengar för det sista hållet antingen hos farbror eller någon
Källa: Project Runeberg ·
