Sida 239
Kråknästet ...
3.
Kronan bland takstolar.
Det nämndes, att vår hjelte insomnade utan qvällsvard.
Derigenom blef sömnen visserligen ganska god, men icke så tung som den annars hade blifvit. Han vaknade efter några timmars förlopp vid ett litet buller, som förorsakades af sängkammardörrens öppnande.
Han såg med halföppna ögon sin farbror och läsarpresten inträda i sängkammaren, den senare bärande ett brinnande ljus.
»Han sofver som en stock, den vindböjteln!» anmärkte gubben.
»Hör hur han snarkar,» tillade den svarte; »så sofver den förstockade syndaren... Snarkningen är djefvulens vaggsång.»
En låtsad sömn anses understundom vara till och med nyttigare än en verklig. Det var förmodligen för att öfvertyga sig derom som vår hjelte snarkade så förtvifladt, medan han spetsade öronen och gaf akt på allt.
»Att gäcka ålderdomen är detsamma som att gäcka Gud,» fortfor den svarte.
»Först rusa in till mig som en röfvare,» anmärkte farbrodern, »sedan köra ut min bäste vän och slutligen tvinga samme vän att betala skjutsen!»
»Ack, tala inte derom, min dyre broder!» inföll den svarte; »inte kunde jag ha hjerta att låta er betala den der oförskämda pojkens skuld.»
»Aha,» tänkte vår hjelte, »den der skrymtaren har liqviderat skjutsen... Sak samma, bara bonden fick sitt.»
Källa: Project Runeberg ·
