Sida 240
Kråknästet ...
»Det kan väl aldrig falla er in att låta honom stanna qvar i ert hus?» frågade den svarte. »Jag vill hoppas att så inte sker.»
»Bevare mig Gud för det!» svarade värden; »i natt må det så vara, efter han en gång tagit soffan der i besittning... Högst underligt, att han inte lade sig i min egen säng.»
»Han hittade säkert ej rätt på den i mörkret... annars hade man väl fått se på annat, derom är jag fullkomligt öfvertygad.»
»I morgon bitti måste han sin kos antingen med godo eller ondo.»
»Lika rättvist som nödvändigt... Det finns ingenting värre än att draga slägtingar på sig.»
»Ack ja,» suckade gubben; »men det är tid på att gå,» fortfor han hviskande. »Jag vill nu, enligt löfte, visa er, min dyraste broder, det säkra gömställe, der jag har min egendom förvarad... Hvem vet, kanske äro mina dagar redan räknade.»
»Jag följer er, min ädle, fromme vän,» försäkrade den svarte, fattande med en viss innerlighet den gamles hand.
»Men...»
»Men?»
»Om han skulle vakna... Detta gömställe känna endast den Högste och jag... ni blir nu den tredje.»
»Var lugn, han sofver... men för säkerhetens skull vill jag...»
Den svarte närmade sig på tåspetsarna soffan och lyste med ljuset öfver den sofvandes ansigte.
Vår hjelte fortfor att utföra sitt sofparti med samma färdighet.
»Han sofver så tungt,» förklarade också forskaren, »att knappast himlens åska kunde väcka honom.»
»Godt, skyndom oss då!... Jag vill bara först tända lyktan.»
De begge nattvandrarne lemnade sängkammaren. Men nu blef det lif i den sofvande. Hastigt och lustigt var han på benen och blef i sin ordning den spejande.
Han såg genom dörrspringan farbrodern sätta ljus i lykta och derefter svepa in sig i en fårskinnspels af samma ålder som pantalongerna. Äfven läsarpresten försåg sig med öfverrock, hvarför vår hjelte, som förmodade att det gälde en nattlig utfärd i den ingenting mindre än sköna naturen,
Källa: Project Runeberg ·
