Sida 51
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Det för-först-ås!»
»Det är väl ett gammalt muskedunder, som man måste fyra af med lunta,» sade fanjunkaren, tog ned bössan från väggen och öppnade fängpannan.
»Åh, den går an, ser jag,» tillade han, ställande bössan nära dörren; »och nu rolig natt, du krona bland alla klockare! Kommer du någon gång till Sörmland, så vet du hvar du har mej... Helsa hustru din, tacka henne för vattnet, glöm aldrig din gästfrie gäst och dröm i natt om konungen och påfven!»
Derefter gick fanjunkaren.
Malm ville följa sin nye bror, men det började gå omkring för honom, så att han måste stödja sig mot skänken. Han strök sig med handen öfver pannan och ögonen.
Men hur han stryker, kan han ej frigöra sig från de underliga syner, som framställa sig för hans stirrande blick.
Han ser sina gamla furumöbler flytta sig från den plats de i åratal så troget försvarat; han ser stolarna artigt taga af sig dynorna och helsa på bordet, som i sin ordning tager af sig skifvan och lika artigt helsar på stolarna; han ser det gamla skänkskåpet skrida från dörren fram till kakelugnen, der framplocka sina knifvar och gafflar samt upptrafva dem i eldstaden, liksom ville det göra en brasa på dem; han ser till och med sitt gamla stadiga klaver göra kullerbyttor, likt en gatpojke, och sträcka sina fyra ben mot taket.
Slutligen ser han äfven en engel komma ur sängkammaren, sväfvande fram i salen mot det ställe der han står.
Engelns armar och hals äro som af den renaste snö och en hvit fotsid kjortel omgjordar hans länder.
Hans hjessa är betäckt med hvitt veckadt tyg, som prunkar med de rikaste spetsar, och i handen bär han en hvit skål, skinande som silfver.
Engeln sätter skålen till klockarens mun och denne dricker derur, och hvad han dricker smakar som den sötaste mjölk.
Derefter tager engeln honom om lifvet, leder hans stapplande steg och försvinner med honom.
Det är slut på alla syner, alla ljus äro släckta i klockarens gård, allt är natt och hvila.
Källa: Project Runeberg ·
