Sida 52
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
Men midt i natten och hvilan spritter klockaren upp ur sin tunga sömn, väckt af någon som ruskar honom och ropar i hans öra:
»Malm, Malm! Vakna!»
Det var hans hustrus röst.
»Hvar är jag?» frågade klockaren, yrvaken upplyftande hufvudet.
»I din säng.»
»Hur kom jag hit?»
»Jag måste ju leda in dig... din toker, som kunde ge dig till att dricka mer än du tål... Lyckligtvis fick jag i dig ett halfstop mjölk, så att...»
»Men hvarför väcka mig midt i natten?»
»Stig upp, kära Malm! Det står aldrig rätt till.»
»Men hvad är det då?»
»Stig upp, hör du, och följ mig till fönstret.»
»Hvad skall jag der?»
»Det måtte vara ljus i kyrkan,» hviskade hustrun ängsligt.
»Ljus i kyrkan vid den här tiden! Du drömmer!»
»Nej, jag är mer vaken än du... men nyss var jag uppe för att se efter om fönsterhakarne i salen voro på, och då såg jag tydligen...»
»Ljus i kyrkan?»
»Ja, Malm, men så skynda dig då.»
»Det var månen.»
»Nej, vi ha ju nedan, och det är mörkt som i ett grafkor... Kom! Det står aldrig rätt till, har jag sagt.»
Malm sprang ur sängen, följde hustrun ut i salen och stannade med henne invid salsfönstret.
Kyrkan är, som läsaren kanske erinrar sig, belägen snedt emot på andra sidan landsvägen, men icke så långt bort, att man ej från salsfönstret i klockaregården kan se henne, åtminstone om dagen.
»Det är ju mörkt som i en säck,» sade Malm, ansträngande sina ännu något skumma ögon.
»Ser du då inte skenet der borta?» hviskade frun; »skenet, skenet, kära Malm!»
Malm öppnade fönstret och riktade sina blickar mot det ställe der kyrkan, nu dold af mörkret, likväl borde finnas.
Källa: Project Runeberg ·
