Sida 53
Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
»Himmelens Gud!» skrek han nu till, hårdt kramande sin hustrus hand; »du har rätt, jag ser skenet, och det kommer från ett fönster i kyrkan; det kan inte vara från något annat ställe... nu ser jag det tydligare...»
»Gud vare oss alla nådig!» ropade hustrun, fattande sin mans arm.
Klockaren stängde till fönstret, rusade till elddonen och tände ljus.
»Skynda dig,» ropade han nu i sin ordning till hustrun, »kasta något öfver dig och spring på ögonblicket för att väcka drängen och pigan, medan jag tar på mig kläderna... Jag måste dit, jag måste ha reda på hvad det är... Ingen har varit i kyrkan på tre dagar, och kyrknyckeln har under tiden inte varit från väggen.»
»Jag kan inte röra mig ur stället af förskräckelse,» stammade fru Malm; »du får inte gå dit, Malm! Du kan inte...»
»Jag måste dit, om också hela afgrunden stormat min kyrka!» ropade klockaren, under det han kastade på sig kläderna.
Fru Malm ilade ut för att väcka tjenstfolket.
Ändtligen klädd, sprang Malm till den vägg, på hvilken den stora kyrknyckeln vanligtvis hade sin plats, som var midt under klockarens bössa.
Klockaren studsade. Hvarken nyckel eller bössa funnos på sitt ställe.
Klockaren letade på andra ställen, han vände upp och ned på allt som fanns i rummen, men lika fruktlöst: bössa och nyckel hade försvunnit.
Funnos några dimmor af ruset ännu qvar i klockarens hjerna, så var anblicken af den tomma väggen i stånd att helt och hållet skingra dem.
Klockaren stannade midt i salen, liksom fastväxt vid golfvet och med begge händerna för pannan. En blixt genomflög hans hufvud, ett minne från aftonen.
Han erinrade sig, att fanjunkaren tagit ned bössan från väggen utan att hänga upp den igen. Han kom ihåg mycket och lade tillsammans allt hvad han kom ihåg.
Summa summarum: en misstanke, som icke utföll till den artige fanjunkarens fördel.
I detsamma inkom hustrun, blek och med hopvridna händer.
Källa: Project Runeberg ·
