Sida 14
Pehr Erik Svedbom
gjorde det, synnerligen såsom förfäktare af de nya åsigterna i skolfrågan, hvilka ingen af hans samtida så omfattat och så arbetat för som han. Det fanns ingen komité, der undervisningsfrågor behandlades, intet läraremöte, ingen pedagogisk förening, hvaruti han icke med hela sin själ deltog, som han icke upplyste med sitt skarpsinne, gagnade med sin lärdom och sin erfarenhet, under det han utarbetade nya skolordningar, dem han förstod att drifva igenom, och utgaf läroböcker, som klart förtydligade det lärosätt, hvars förfäktare han var. En sådan verksamhet, arbetande på djupet och gående till roten af samhällets undervisning och bildning, uppfattas oftast icke af ytans befolkning, ehuru denna njuter alla frukterna deraf. Alla beundra och njuta af guldet och diamanten, men ingen tänker på den eller dem, som för dessas vinnande dag och natt arbeta i schakternas djup. Likväl var det en tid då höga vederbörande tycktes hafva en aning om hvad en man sådan som Svedbom kunde blifva för samhället, derest ett rymligare fält öppnades för hans verksamhet, och det berättades temligen allmänt, att man ämnade gifva honom en plats i statsrådet, såsom chef för ecklesiastik-departementet. Men man gjorde det icke, utan vände sig i stället till andra, visserligen lika lärde som han, men utan ringaste förmåga att göra sina kunskaper fruktbärande i någon enda riktning. »Den som samlar sig kunskaper, utan att kunna göra dem nyttiga för andra," säger Jean Paul, »liknar den som innestänger friskt vatten i en damm och låter det der förruttna •». Men måhända är det just det innestängda som företrädesvis buteljeras på samhällets höjder.
Innan Svedbom tog hand om Aftonbladet, hade han meddelat många värderika bidrag både till nämda tidning och många andra, såsom »Reformvännen» och »Bore» under åren 1848-51, i synnerhet uti undervisningsfrågorna, som närmast lågo honom om hjertat. Såsom hufvudredaktör af Aftonbladet har han blifvit mycket klandrad. Måhända finnes skäl för detta klander, måhända också icke; men säkert är, för att tala med Emile Girardin uti La Presse för 1850, att »ingen befattning, näst den att styra ett land, är så svår som leda en stor frisinnad tidning, ty det är icke nog med att vara hemma i allt: man måste äfven vara mästare i allt; åtminstone fordras det af alla, och man har att kämpa icke blott med de maktegandes förföljelser och hämnd, något som
På sidan nämns Émile de Girardin
Källa: Project Runeberg · ·



























