Sida 180
Magnus Martin af Pontin
Adolf Fredrik Lindblad,
^^e, konvaljerna små Mellan tufvorna stå,
Och de sprida sin ånga sa sällt 1 Deras vällukt är sann,
Och de ge ingen ann ■ Än just den deras Herre beställt.
Men på munnen som log,
Då på läpparne dog Detta ord som ditt älskande öra förnam,
Gif nu akt, noga akt,
Att den leende mund Ej en kommande stund Bringar lättrogna hjertat på skami
Denna säng, så ofta sjungen och aldrig för ofta ändå, ljöd en afton emot oss, kanske för hundradeförsta gången, när vi, efter återkomsten från en utländsk resa, landade vid vestkusten. Den som sjöng — och sången klingade genom vågens brus och vindens suckar — var en fattig fiskarflicka, som med naken fot hoppade från sten till sten utefter stranden.
På sidan nämns Adolf Lindblad
Källa: Project Runeberg · ·



























