Sida 71
Magnus Martin af Pontin
visan: »I krig så går det vådeliga till, man sargas och blir skuren som en sill». Efter kriget avancerade han vidare, blef öfverstelöjtnant i armén, tog afsked som öfverste och utnämdes slutligen till landshöfding i samma län, der han som yngling varit biträde åt häradsskrifvare.
Bestämdt orätt hade den gamle underofficern som påstod att Montgomerys hand bättre passade för trumpinnen än för pennan. Vi känna icke hans färdighet hvad den förra beträffar; men vi veta att det är såsom författare till Historia öfver kriget, mellan Sverige och Ryssland 1808 och iSoy (två delar, Urebro 1842) han förväifvat sig sitt största anseende. Han har dessutom skrifvit åtskilliga brochyrer och tidningsartiklar, alla i frisinnad anda. Han hade på sitt samvete att den politiskt fromma tidningen Journalen, som utgafs af hans svärfar, den försigtige Wallmark, en gång blef indragen. Såsom landshöfding och närmaste granne till Ryssland, var det icke utan att han under senaste kriget mellan öst- och vestmakterna hade sina funderingar på Finland och trodde att man borde smida medan jernet var varmt, en metod som numera synes vara utdömd ur den svenska politiska smidesstadgan. På svenska riddarhuset uppträdde han såsom förfäktare af alla gagnande reformer samt vågade till och med, när norska frågan var på tapeten, att sälla sig till det fåtal som trodde att äfven andra länders fria institutioner borde respekteras, något som hos oss likaledes tyckes blifva urmodigt.
Slutligen hade han till den grad blifvit urmodig, att han, såsom ledamot af krigsvetenskapsakademien, tog sig före att der med mycken ifver försvara den uppblomstrande folkbeväpningen, oaktadt han hade nästan hela akademien emot sig med en och annan af våra stora fredsgeneraler och dito öfverstar i spetsen.
»Folk som endast luktat löst krut, bli lösliga både i hjernan och hjertat», yttrade han till den, som skrifver dessa rader, ty han var alltid skämtsam, ungdomlig och äkta finskt öppenhjertig, den der gubben Montgomery.
Att han framför allt älskade det land, hvars olyckliga krigshistoria han skrifvit, må ingen undra på. »Jag har fått återse mitt Finland,» sade han, »och jag har der blifvit festligt emottagen. Jag kan nu dö nöjd, jag har, liksom Runebergs fänrik, mina marknadsminnen jag också.»
Källa: Project Runeberg ·