Sida 359
6. Fönsterrutan
vllgöbarsn.
35»
och hennes främmande. Han kysste fra Stenfjäll på hand, den artige hofmännen, och mamsell Stenfjäll på pannan, den ädle välgöraren, samt lade sin hand på Johans hufvud, den faderlige vännen. Han tillhviskade dem mod och hopp, i det han för andra gången slöt den lidande familjen i sin famn, under upprepade löften att han icke skulle gifva sig någon ro, förrän han öppnat för dem alla en utsigt af lyckligare dagar.
Baronen gick, men länge hvilade de qvarlemnades tår-fylda ögon på dörren, genom hvilken allas välgörare försvunnit, och de tackade med djupt rörda hjertan den evige förbarmaren ofvan skyn och stjernorna, som i deras väg skickat den hugsvalande engeln. Den boning, hvaruti de nu befunno sig, föreföll dem icke som en jordens tillhörighet, utan som en hägring högt ofvan jorden af himlars frid och lycksalighet. Men hade de sett de blickar och hört de ord, som vexlades mellan fröken Marie Louise och hennes älskade brorson, baron Rudolf Svärdfàlt, under det dessa åtföljdes till släden, hvilken väntade på gården, de skulle dl hellre önskat sig på Edsvikens mörka botten med istaket öfver sina hufvuden än att tillbringa den långa vinternatten under Sjöbérgs gästfria tak.
Källa: Project Runeberg ·
