Sida 584
6. Fönsterrutan
•584
slutet.
»Äfven om dessa mina tankar saknade den minsta föreningspunkt med edra förhoppningar?» frågade Amanda.
»Min fröken! Detta ljuder som en dödsdom öfver mig.»
»Skulle ni då hellre lyssna till den dödsdom, som afkunnades öfver mitt eget hjerta?» svarade den sköna flickan, i det hennes blick med ett betydelsefullt uttryck mötte grefvens ögon; »nej, ni är för ädel att vilja det... Om jag hos en ädelmod sökte skydd mot edra öfriga känslor, skulle ni vägra mig detta skydd?... Jag högaktar er för mycket att kunna tro er om sådant.»
Efter dessa ord uppsteg hon och sväfvade ut ur bersån. Grefven stirrade nedslagen och bestört efter henne.
Amanda aflägsnade sig från den festliga löfsalen och beträdde den smala strandvägen, med Öljarens vågor på ena sidan och Himmelstas rika löflundar på den andra. Hennes blickar ilade forskande långt framför henne, liksom väntade hon att finna någon. Denne någon måtte slutligen hafva blifvit funnen, ty hon stannade.
Källa: Project Runeberg ·
