Sida 583
6. Fönsterrutan
slutet.
289
baronen och de öfriga på ett sätt söm visade, att det för dagen äfven utgjorde föremålet för allas hyllning.
Den ena af paret var en sjuttonårig, skön, rodnande fru, klädd i en hvit tyllklädning, som gick upp ända till halsen, och med en smakfullt ordnad ungmorsmössa öfver de mörka lockarne.
Den andra var en herre i svarta kläder, med lyra och lagerkrans af svart silke på den svarta sammetskragen.
Det var docenten vid Upsala akademi herr Fredrik Stenfjäll och hans maka, fröken Rosalie Svärdfält; det var den öfverlycklige informatorn med sin förvandlade discipel.
Sedan de nygifta mottagit de närvarandes lyckönskningar, intogo de högsätet, och snart förenade sig mokka-bönans aromatiska ånga: med blommornas tjusande doft.
Det var en af dessa stunder i lifvet, då tvänne goda varelsers lycka meddelar sig åt alla, som omgifva dem, och lyfter alla upp till randen af den himmel, inom hvars skära genomskinliga förlåt de sjelfva befinna sig, allt för och genom hvarandra — hvarandras verld, mål och belöning.
En enda fanns dock derinne, som, ehuru sjelf skön och god som en engel, likväl för det närvarande icke syntes följa sällskapet på den himmelsfärd, som öppnades af de nygifta.
Denna enda var Amanda. Hon syntes orolig och tankfull. Vid hennes sida satt en ung, ståtlig man af förnämt utseende.
»Min fröken,» hviskade han till henne; »hvad de äro lyckliga!... Hur är det möjligt att, vid åsynen af så mycken lycksalighet, icke fattas af afundens svarta vingar?... Hvarför skall denna lycksalighet icke vara alla här i lifvet beskärd?»
Amanda svarade icke, utan skådade tankspridd mot sjön, hvars vågor glittrade genom grenarnes prasslande löf.
»Frökens tankar vistas i denna stund på helt andra ställen än här!» anmärkte hennes kavaljer med en suck.
»Ja, herr grefve,» svarade Amanda, »hvarför skulle jag förneka det!... Men förlåt mig! Jag rår inte derför... jag saknar styrka att bekämpa mina tankars välde.»
»Om dessa sköna tankar för ett enda ögonblick ville dröja hos mig,» sade grefven, »skulle jag offra mitt hela lif, ett offer visserligen obetydligt i edra ögon, men genom sin innerliga välmening måhända förtjent af något deltagande.»
Källa: Project Runeberg ·
