Sida 582
6. Fönsterrutan
•288
slutet.
»Stig upp, min gosse!» sade han; »knäfall för Gud, ty det är Gud du i första rummet har att tacka för det du fått beträda en annan väg, än den du förr bevandrade.. . för det han upplyst ditt förstånd och förlänat din goda vilja äfven kraft att blifva en duglig menniska ... Fortfar som du börjat och jag skall blifva lika nöjd med dig som jag hittills varit... du har nu ett helt år varit min gamle sjuklige Stenmans biträde här på egendomen ... du kan med tiden blifva hans efterträdare... du har din lycka i Guds händer och i dina egna... Stig upp, min vän, och visa mig nu hvad du uträttat denna morgon... det yttre är mycket vackert, det ser jag redan, men nu vill jag taga kännedom om det inre.»
Hofmarskalken gick nu in i den granna löfsalen, följd af ynglingen, hvars blickar, med ett uttryck af gränslös erkänsla, hvilade på den ädle, vördnadsvärde gubben.
Flere herrar och damer syntes nu uti alleerna, närmande sig det ställe af stranden, hvarinvid den blomstersirade bersån var belägen. Bland dem befunno sig fru Stenfjäll samt hennes söner, Johan, Victor och Sebastian, den sistnämde ledande vid armen sin unga fru, plåtslagardottern, med hvilken han sedan tvänne månader varit gift. Den -gamle friherrn besvarade deras helsningar och anvisade dem platser inuti bersån ojnkring det serverade dyrbara kaffebordet, ofvanom hvilket tvänne bredvid hvarandra stående höga förgylda karmstolar lemnades lediga.
Strax derefter inträdde fröken Amanda Svärdfàlt och nalkades sin onkel, hvars kind hon kysste.
»Brudparet kommer snart,» hviskade hon till honom.
»Ännu saknas vår häradshöfding,» yttrade onkeln, i det hans blick öfverräknade det församlade sällskapet.
»Häradshöfdingen gick tidigt ut,» tillkännagaf Olof, som stod uti ingången, uppmärksam på baronens ord.
»Hvar träffade du honom?»
»Vid stranden . . . han var ensam och såg mycket sorgsen ut.. . men jag vågade icke störa honom.»
»Spring och sök rätt på honom,» befalde baronen Olof, hvilken genast skyndade bort utefter stranden och försvann ur ögonsigte.
I detsamma visade sig föremålet för allas väntan, ett ungt par med armarne om hvarandras lif. Det mottogs af
Källa: Project Runeberg ·
