Romaner 3. Vålnaden

SI.UTKT.

585

Pà en grönmålad soffa nära invid stranden satt en ung man, stödjande högra armen mot soffans ena gafvel och derunder hvilande hufvudet mot samma arm. Amanda närmade sig sakta den sittande.

Det frasande ljudet af hennes sidenklädning väckte grubblaren ur hans dvala, och den unge mannen uppsteg från soffan, helsande den ankommande med en djup bugning.

»God morgon, hen- häradshöfding 1» sade Amanda; »sällskapet är redan församladt i stora bersån, och man saknar er.»

»Ack! Jag har redan fått bud derom och jag skyndar att af bedja min försummelse,» svarade Anker, ty det var ingen annan än han; »men jag förmådde inte slita mig ifrån denna sköna strand... Jag såg, hur den ena lilla vågen efter den andra, efter sin farliga färd bland klipporna derute, slutligen hamnade bland strandens mjuka gräs och hur de sedan, upplösta i tusentals perlor, skimrade mot solen bland grässträn och blommor... Jag igenkände i dessa vågor våra vänners öden ... deras förra oroliga bana ... deras nuvarande lycka och frid.»

»Och när ni fröjdat er åt deras lycka i den upphunna hamnen, återstod det kanske ändå något annat, som fängslade er vid denna strand?» frågade Amanda med en lätt darrning på rösten.

»Ja, min fröken, det återstod verkligen något annat... Jag sökte efter någon våg, som kunde bära min bild, men jag har sökt förgäfves... Säkert vaggar han ännu derute på djupet och har långt qvar ännu, innan han hunnit hit... kanske skall han dessförinnan kastas mot klipporna och förgås.»

»Hvarför denna sorgsna föreställning?» yttrade Amanda rodnande; »hvem vet sä noga, om inte den våg, ni sökte, redan hunnit stranden, innan ni ännu börjat edra forskningar?»

»Ack nej, det har den inte!» svarade-Anker, skådande ut åt vattnet; »glädjen, i stället för sorgen, skulle då beherska min själ.»

»Men,» frågade Amanda leende, »upptäckte ni ingen vàg med mina anletsdrag?... Jag är ju också en af edra vänner!»

Anker vände nu mot Amanda sina blickar, hvaruti på en gång glädje och sorg kämpade med hvarandra.