Sida 381
6. Fönsterrutan
-kaptenen.
885
svarta täcke. Hvarje sekund föder ett nytt lif af förhoppningar eller bäddar en ny förhoppningarnes graf. Än framtrollar vinsten ett skimrande palats; än ramlar det, vidrördt af förlusten, i rykande ruiner. Omsättningen af guld är ofantlig, ty man haller icke allenast mot markören, utan äfven pl samma gång sins emellan. Aldrig har penningen sà litet värde som vid spelbordet. Personer, som kanske dagen förut grälat bort en halftimme för att kunna pruta af en tolfskilling på handtverkaren räkning, låta nu dukater näftals springa, utan att beledsaga dem med ett enda ord. Men man ser hur ögonen brinna, man hör det bultande hjertats slag. Spelpassionens demoner utföra sin fackeldans i den olyckliges hjerna, tills förstånd och besinning kolat ut, och med hvarje bloddroppe, som det pressade hjertat lemnar ifrån sig, bortflyter en känsla af mensklighet och dygd. Vill man måla afgrundens glädje och sorg, skåde man menniskan vid spelbordet! Champagnen och glacerna, som kringbjudas för att svalka de spelande, hafva samma verkan på dem som vatten på brinnande stenkol.
Bland de spelande är en medelålders herre med skuldror, armar och bröst som en Herkules, samt försedd med det grannaste svarta hår, ögonbryn och mustascher. Han har dessutom ett blågult band i knapphålet, men röjer genom sin tafatthet och okunnighet, att det nu är för första gången han är på ett spelhus. Han säger icke många ord och vågar inga stora insatser, men håller till godo den kringbjudna trakteringen med en glupskhet, som väcker de öfrigas munterhet. När tevattnet serverades, tömde han, till allas förvåning, hela konjaksflaskan i sin kopp och drack ut alltsammans i en enda andetag. I spelet följer han blindt de andras exempel och vinner nästan alltid, men för hvarje dukat han sopar åt sig ger han till ett gapskratt, och tappar han, utöser han en kötted, som kommer de öfriga att draga på munnen. Man är nyfiken att veta något närmare om detta naturens barn, och man får veta, att han först på aftonen uppkommit, åtföljd af en possessionat från Småland, hvilken är gammal bekant på stället.
»Hvad är han, och hvad heter han?» frågar Levander sakta possessionaten.
»Han har varit kapten vid ett landtregemente och" heter Strabeck,» upplyser possessionaten lika sakta; »jag känner honom för öfrigt inte vidare, än att vi haft ressällskap med hvarandra från Småland.»
Källa: Project Runeberg ·
