Sida 458
6. Fönsterrutan
458
befbiel8en.
»Jag är sönderbråkad i alla lemmar,» flämtade den be-, friade, i det han böjde sig ned, upptog hatten och pelsen samt svepte in sig deruti.
»Fort nu att binda mig!» yttrade postkarlen, ställande geväret ifrån sig möt muren.
Denna besynnerliga anhållan af en fullt beväpnad soldat ; efterkoms på det sättet, att de begge andra snodde kring hans armar och ben ett tåg, som enkom för detta ändamål .tycktes hafva blifvit medtaget, och satte en kafle i hans mun, hvarefter, och sedan de vräkt omkull honom invid jådstumuren, de skyndade från stället.
»Så är jag då fri och ledig igen!» jublade den befriade; »jag skall aldrig i tiden glömma denna hederstjenst, som herr baron...»
»Tyst!» inföll den andre; »jag begär din tacksamhet i handlingar, icke i ord.»
»Det ena goda förskjuter inte det andra, menar jag.»
De hade nu kommit till hörnet och skulle vika af till venster in på Myntgatan, då ett hjertslitande jämmerrop trängde till deras öron ifrån djupet af Kolmätargränden. De stannade, lyssnande.
»Hvad var det?... Hörde du inte?» hviskade mannen med mössan till sin följeslagare.
»Det lät som när man spetsar folk,» svarade denne.
Jämmerropet hördes ånyo, svagare och rosslande, liksom en döendes.
»Det är någon som mördas!» ropade den förre.
»Låt oss se åt,» sade den senare, görande min af att vilja skynda dit hvarifrån ropet hördes.
»Är du tokig?» frågade den andre, hållande tillbaka sin följeslagare; »är du redan mätt på friheten?»
»Nej, min själ, jag det är eller någonsin blir, men jag tycker ändå, att man borde hjelpa den arma satan, som haller på att sätta lifvet till, eller, hvad som än värre är, mister plånboken.»
»Du följer mig på ögonblicket... jag har inte lust att blanda mig i några vidare äfventyr... Bort ifrån dessa fördömda nästen 1» .
Derefter fortsatte de med stora steg vägen till Mynt-torget och försvunno i natten.
Källa: Project Runeberg ·
