Sida 469
6. Fönsterrutan
bRöllopsdagEn.
469
»Rudolf! Jag besvär dig vid vàr fars ... nej, vid vàr mors minne!... Detta giftermål fär inte ske!»
»Är du frän dina sinnen?»
»Jag blir det, om du låter viga dig vid denna flicka.»
»Du blir brudtärna pà denna flickas bröllop.»
Amanda ryste tillbaka några steg. Hennes bröst arbetade våldsamt, och hennes läppar darrade.
»Det är dà sanning, en förskräcklig sanning!» utropade hon med brinnande ögon; »den soin sà kan handla i ett, är också skyldig till annat! O, min Gud! Har du alldeles öfvergifvit honom ... och oss alla!»
»Är det någon ny sentimental scen, söta syster?»
Amanda nalkades ånyo sin broder och, i det hon hopknäppte sina händer och såg pä honom med en blick så rörande, att den kunnat smälta en sten, sade hon:
»Egennyttan har då släckt hvarje gnista af natur och mensklighet i ditt bröst!... Olycklige! När sålde du dig till mörkrets makter?»
Baronen lutade fram sitt hufvud och stirrade in i systerns ögon.
»Rudolf! Rudolf!» utropade hon genom en ström af tårar; »du har stämplat mot den i ära och redlighet grånade mannens lif!»
»Hvad vågar du säga?»
»Nåd! Nàd! Du himmelens Gud!... Min bror är... mördare!»
Baronen studsade, och Amanda, hvars krafter nu öfvergåfvo henne, sjönk ner på soffan med händerna för sina ögon.
Svärdfält började stönande vandra af och an på förmaks-golfvet. O beslutsam heten knöt sina skarpa händer om hans förhärdade hjerta. Såg han kanske engeln, som från vinterskyn i öster vinkade honom till sig från brottets och det eviga förderfvets afgrund?
»Ingen tid att förloral» mumlade han för sig sjelf; »fort till Sjöbérg!... Jag måste stå brudgum i dag, om jag också skall bjuda afgrundens andar till gäster pà mitt bröllop!»
Derefter störtade han ut ur förmaket. Den olycklige 1 Han sàg ej den« vinkande engeln.
Källa: Project Runeberg ·
