Sida 524
6. Fönsterrutan
524
arfvkt.
»Hvarför anklagar ni da inte betjenten och qvinnan?» frågade Svärdfält; »ni har ju ett rikt experimentalfält för er, med civillagen pa ena sidan och kriminallagen på den andra... skada blott, att betjenten redan lemnat min tjenst och nu är på väg till sitt fädernesland; men qvinnan matte väl finnas qvar.»
»Ni har också ett experimentalfält för er,» ropade Sebastian, oförmögen att längre styra sig, »med galgen på ena sidan och stupstocken pa den andra.»
Baronen förde handen till klocksträngen, men innan han hunnit fatta deruti, drog han den hastigt tillbaka, ty både' hans och de öfrigas uppmärksamhet fängslades oemotståndligt af en underlig, hemsk sång, som hördes ifrån de yttre rummen.
Sången var:
Se lågorna brinna,
till hjertat de hinna —
och hjertat förvandlas
till vittrande aska.
Men askan än lefver
och lider och blöder,
ty blodiga tårar
falla ur ögat
pä vittrande askan.
Då lifvas den åter
och lid«r och blöder,
kan aldrig försvinna,
fast lågorna brinna, •
ty tårarne aldrig
upphöra att rinna.
»Den arma! Den arma!» utbrast Anker, som igenkände stämman.
Samma hemska sång hördes ånyo, men högre och närmare.
»Hvem har släppt ut henne?» ropade baronen och skyndade ut ur rummet.
Anker och de tre bröderna följde honom. Utkomne i förmaket, möttes de af fröken Amanda.
Källa: Project Runeberg ·
