Sida 534
6. Fönsterrutan
534
HiMDlCN.
I detsamma hördes nägon knacka på dörren, hvilken var oläst och derför strax öppnades af Sohlbergskans son, hvilken inrusade i rummet under sådana àthäfvor af glädje och triumf, att han var nära att skrämma slag pà sin hulda moder.
/ »Nu ville jag hellre,» ropade han, »äta tegelsten till frukost, gråsten till middag och flintor till qväll, än vara baron med stjerna! ... Hi! Hvad det var roligt!»
»Hvad har du här att göra, din odàga?» ropade madamen och sprang emot sin son.
»Det var en vålnad som hette duga, det,» jublade-Olof; »gammal som gatan, men lif i alla ändar... sluka väder, herr baron! Sluka väder, mutter lilla!... Tjenare, herr assessor!... Håll till godo med samma anrättning!»
»Hvad är det du säger?» frågade modern, hvars vrede gaf vika för nyfikenheten; »hvad är det du säger, kära Olof?»
»Komsarjen är inte död, inte innebränd mer än mutter och jagi» skrek Olof.
Levander sprang upp ur soffan.
»Nu är han hos sin måg,» fortfor Olof; »det är ett kattrakande hos nådig baron, sà... nu, mutter lilla, behöfs inga källarluckor . .. inga vakar pà Edsviken ... inga ...»
Madamen rusade öfver sin son och lade sin breda hand pà hans mun med sådant eftertryck, att dennes näsa sprang i blod.
Olof slingrade sig med en ekorres vighet ur moderns armar och ropade utan att bry sig om sin blödande näsa:
»Hejsan! Hvad det är roligt!... De kloka bli galna, den galna klok, och den som hvarken är galen eller klok, skrattar sig lungsot pà halsen, för
Hopp sasa, hipp sasa!
Nu tar hin bofinkarna!»
Under denna ofta upprepade refräng störtade Olof pà dörren och försvann.
Assessorn och madamen sågo pà hvarandra. Glädjen hade icke med Olof försvunnit ur kammaren, ty den fröjd, som beherrskat dennes ansigte, var ett intet mot den glada öfverraskning, som nu bestrålade Levanders. Utan att säga ett enda ord vidare tog han sin hatt och gick, i trots af alla värdinnans bemödanden att qvarhålla honom. Madamen följde honom till dörren, och när han gått sköt hon regeln
Källa: Project Runeberg ·
