Sida 136
4. Aristokratisk reaktion och insurrektion
lefnadsvilkorens olikhet; fordringarna på absolut frihet och absolut jämlikhet inneburo därför — fastän man då ej insåg det — den fullständigaste motsägelse, och skulle man med Rousseau antaga, att en tid funnits, då människorna lefde utan all slags samhällsordning, så torde urbilden till detta »naturtillstånd» ej böra sökas i sägnen om en försvunnen guldålder, utan i den om Kain och Abel. Hvarthän i tiden och rummet man än vänder sig, mötes man sålunda af en strid mellan olika intressen, och om människans hela tillvaro blott föllo inom sinnesverlden, funnes ingen sannare sats än Helvetii påstående, att egennyttan är driffjädern till alt, ehuru visserligen följderna häraf skulle blifva helt andra, än han och hans optimistiska samtid förestälde sig.
Men mot denna sinneverldens lag uppreser sig lyckligtvis hos mänskligheten en lika outplånlig längtan efter oegennytta, kärlek, rättvisa och frid, och en gång i tidernas lopp har denna fordran funnit sin rätta tolk i honom, hvars hela lära och lif var uttryck för en oändlig själfförsakelse. I kraft af denna »kärlekens lag» är det, som samhället och framför alt det kristna samhället förmått och — låtom oss hoppas det — alt mer skall förmå att utan frihetens uppoffrande inom rimliga gränser inskränka egoismens naturnödvändighet. Att alldeles upphäfva den samma skall dock aldrig lyckas. Mably, liksom senare tiders kommunister och socialister, antog visserligen en sådan möjlighet, men alla dylika system falla på den enkla omständigheten att de strida mot den i hela sinneverlden och sålunda äfven delvis i människolifvet herskande lagen: kampen för tillvaron, eller om man så vill den fria täflingen, hvilken med nödvändighet innebär en viss frihet för individen att bestämma öfver sitt arbete och dess frukter. Lemnad alldeles utan kontroll, kan visserligen denna täflingskamp leda till de svåraste missförhållanden, men det oaktadt utgör den dock ett nödvändigt vilkor för människolifvet. Helt och hållet beröfvadt dess lifvande inflytande, såsom fallet skulle blifva i den socialistiskt-kommunistiska staten, skulle samhället säkerligen icke ens kunna utveckla de resurser, som behöfvas för dess medlemmars lifnärande, mycket mindre då dem, som framåtskridandet kräfver. Lika förderfligt som det
Källa: Project Runeberg ·