Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

skulle vara, om samhället afsade sig all rätt att begränsa den individuella friheten, lika förderfligt synes det därför skola blifva, om det alldeles undertryckte den samma. Kristendomen erkänner också omöjligheten af jordelifvets frigörande från naturnödvändigheten, i det den uttryckligt förklarat, att det gudsrike, den uppstält såsom mål, ej är »af denna verlden», och att först bortom tidens gränser den fullständiga harmonien kan realiseras. När man i dess namn har velat alldeles undandraga sig sinneverldens lagar, har detta ledt till asketismens själfbedrägeri, och när man, ej nöjande sig med att låta den vara en andlig kraft, som inifrån får söka att småningom genomsyra jordelifvet, velat med verldens medel realisera dess idéer, har detta blott tillfullo bekräftat dess stiftares utsago, att hans rike ej var af denna verlden: istället för det åsyftade gudsriket uppstod påfvedömet, i hvilket de kristliga idéerna blott blefvo vackra skyltar, men egoismen och verldslig maktlystnad de egentligen verksamma krafterna.

Af det nu sagda visar sig dock, att emellan kristendomen och den franska revolutionens ursprungliga idéer finnes en väsentlig öfverensstämmelse, i ty att det mänsklighetens allmänna broderskap, som den senare skref på sitt banér, äfven är kristendomens mål. Att revolutionen vid försöken att realisera detta mål begick beklagliga misstag, bör ej skymma vår blick härför. Mänskligheten finner aldrig sanningen i dess fullkomlighet, men endast därigenom att de eviga idéerna, om också under felaktiga former, framställas för dess blick, kan utvecklingen gå framåt.

I fall ej en idéel belysning tid efter annan kastas öfver samhällsinstitutionerna, hemfalla de, äfven om de ursprungligen haft till uppgift att förmildra tillvarons fruktansvärda kamp, själfva under dennas lagar d. v. s. träda i egoismens tjänst. Att hafva pröfvat det gamla samhället med det ideala krafvet såsom måttstock är den franska revolutionens berömmelse, och häri ligger äfven den förnämsta förklaringen till dess universella betydelse. Då det var i allmängiltiga principers namn, som den handlade, kunde dess storverk blifva verldsbefriande och dess misstag tjäna såsom varning för alla folk.

Hvilka dessa storverk och dessa misstag voro, tillhör det