Sida 141
Noter till första boken
saltverk och däraf gaf konungen 1/4 af afkastningen. Huru betungande saltskatten kunde vara ses däraf, att i en liten landtkommun, där de direkta skatterna till staten utgjorde 4400 L., betalades för kommunens saltbehof 5012 L. (Arch. parl. VI, 232). Enligt Raudot a. a. kostade samma mått salt, som i les pays de grandes gabelles betalades med 62 L., i les provinces franches blott 2 à 9 L.
III) (Hänvisning fr. s. 26.) Riket var indeladt i 3 olika tullområden: 1) les pays de 5 grosses fermes med en stor tull och en gemensam tullgräns; 2) les provinces réputées étrangères, genomkorsade af flere tullinier med flere olika tullar; 3) Elsass och Lothringen, hvilka med afseende på tullförhållanden betraktades såsom fullkomligt främmande stater.
IV) (Hänvisning fr. s. 34.) I landtkommunerna bibehöll sig ända till revolutionen en skugga af själfstyrelse. Den urgamla rätten för dessas innevånare att på kommunalstämmor (assemblées générales) besluta om sina angelägenheter blef aldrig afskaffad, men i samma mån centralisationen utvecklat sig, hade dessa församlingar förlorat sin lifskraft. Turgot säger, att de på hans tid voro en blott fiktion; Calonne fälde om dem ett liknande omdöme. Schmidt: Pariserzustände III, s. 335 uppger, att de undersökningar, han företagit i deras arkiv, visa, att den lifliga verksamhet, de utöfvade på 1500-talet, sedermera upphörde, hvilket äfven ofördelaktigt inverkade på folkbildningen. (De franska bönderna voro vid revolutionens utbrott mindre skrifkunniga än under 16:de och 17:de århundradet.) En af deras förnämsta rättigheter hade varit att utse kommunens styresmän: 1 syndicus eller 2 konsuler, men sedan intendenturen uppkommit, tillvällade sig intendenterna på de flesta ställen rätten att tillsätta dessa tjänstemän, hvilka sålunda, äfven de, blefvo redskap för den alt uppslukande centralisationen. I det gamla Frankrike hade sålunda förvaltningen antingen förlorat sin offentliga karaktär och blifvit en privat besittning (såsom i städerna och inom domstolsväsendet) eller ock förlorat all själfständighet.
V) (Hänvisning fr. s. 35.) Statsrådet bestod af följande afdelningar: 1) Conseil des affaires étrangères; 2) Conseil des dépêches (för de inre angelägenheterna); 3) Conseil des finances; 4) Conseil de commerce och 5) Conseil privé, som förnämligast var en kassationsdomstol; föredragande voro här medlemmar af pariserparlamentet s. k. maîtres des requêtes (revisionssekreterare). Ministrarne voro: 1) le chancelier de France, den främste i rang, som var oafsättlig och vanligen innehade sigillet (storsigillbevararen); 2) le contrôleur général, han var den egentliga chefen för hela den inre förvaltningen på grund af sin ställning till intendenterne; 3) en statssekreterare för utrikes ärendena, 4) en för marinen, 5) en för krigsväsendet samt 6) en för det kungliga huset, hvilken sistnämde
Källa: Project Runeberg ·