Sida 144
Noter till första boken
Mémoires de M. le baron Besenval, Paris 1805. Besenval var en frivol hofman, som tillhörde den polignacska kretsen, och hans oförsynthet gick ända därhän, att han för drottningen vågade röja otillbörliga önskningar, hvilka emellertid snöpligt afvisades. I sina memoarer tog han härför en oädel hämd (på samma sätt gjorde ock af samma anledning en annan medlem af den polignacska kretsen, de Lauzun), men de innehålla dock värderika upplysningar, hvarför man ej minst har att tacka hans naivitet, som har förmått honom att öppet framlägga sina intriger. Utgifna 1866 äro Augéard: mémoires secrets. Liksom flere andra af de här anförda arbetena hafva de äfven betydelse för den tid, som behandlas i de följande kapitlen.
X) (Hänvisning fr. s. 89) Förloppet af den ryktbara halsbandshistorien var i korthet följande. Juvelerarne Böhmer och Bassange hade förfärdigat ett dyrbart juvelhalsband, som de 1778 ville förmå Ludvig XVI att inköpa till present åt sin gemål, men affären kom ej till stånd, såsom det uppges emedan Marie-Antoinette afböjde gåfvan. Någon tid därefter uppträdde i Paris en äfventyrerska Jeanne de St. Remy de Valois, som uppgaf sig härstamma från Henrik II och var gift med en grefve(?) de Lamotte, en person af lika tvetydigt rykte. Hon hade af Ludvig XV lyckats erhålla en liten pension, men ej nöjd därmed, sökte hon ehuru förgäfves innästla sig hos Marie-Antoinette. Hon gaf sig emellertid sken af att hafva lyckats, och åtskilliga personer läto dupera sig och sökte hennes protektion för att genomdrifva sina önskningar vid hofvet. Bland dessa var äfven kardinal de Rohan, till hvilken hon stod i intimt förhållande. Denne, en sanskyldig typ för tidens sedeslösa hofkleresi, hade varit fransk ambassadör i Wien, men därunder ådragit sig Maria Theresias onåd, och därför, då Marie-Antoinette blifvit drottning, genast återkallats. Han sökte nu genom grefvinnan de Lamotte vinna Marie-Antoinettes ynnest i hopp att på detta sätt få spela en vigtig politisk roll; ja han har antagligen t. o. m. gent emot drottningen vågat hysa de brottsligaste förhoppningar, och drifven af sina passioner satte han blindt förtroende till grefvinnans försäkringar och lät af denna frånnarra sig 150,000 L., som satte henne i stånd att föra ett lysande lefnadssätt. Så stodo sakerna, då de båda juvelerarne, lockade af ryktet om grefvinnan de Lamottes hofgunst, vände sig till henne för att med hennes bistånd förmå drottningen att köpa halsbandet. Hon förklarade sig villig härtill, och sade nu kardinalen, att drottningen ville i hemlighet köpa halsbandet, att hon utsett kardinalen att därvid tjänstgöra såsom mellanhand och att denne härigenom fått ett tillfälle att nå sina önskningars mål. Kardinalen gick fullständigt i fällan. Grefvinnan hade vid denna tid ytterligare stärkt hans förtroende genom att arrangera en hemlig brefväxling mellan honom och Marie-Antoinette
Källa: Project Runeberg ·