Sida 155
1. Det gamla samhällets fall
riksdagen skulle det sedermera visa sig, att dessa på sina lägre ståndsbröder ej förmådde utöfva något ledande inflytande. På samma sätt röjde adelns val en stark misstro både mot ståndets högre medlemmar och mot byråkratien. Flertalet af de valda utgjordes af landtjunkare, som nu trodde tiden vara inne att göra slut både på hofadelns företräden och de kungliga ämbetsmännens förhatliga välde, men som själfva saknade all erfarenhet af statslifvet och i allmänhet delade de ståndsfördomar, som vi sett framträda i adelns cahiers. På det tredje ståndets val skulle man väntat att de adliga familjer, som sedan århundraden haft sina gods inom valkretsarne, skulle utöfvat ett ej ringa inflytande, men intet spår häraf kan upptäckas, och vare sig detta berott af vanmakt eller af ett högmod, som ansåg de ofrälses val ej värda en adelsmans uppmärksamhet, så vittnade det i båda fallen lika mycket om ståndets oförmåga att utöfva en politisk ledareroll. I stället föll ledningen af dessa val helt och hållet i händerna på bildade personer tillhörande det tredje ståndet. De uppsatte kommunernas cahiers, de utsågos till elektorer och ur deras krets utgingo de valda representanterna. Äfven det tredje ståndets val visade misstro mot den egentliga byråkratien. Endast 10 af dess representanter hade utöfvat några mera maktpåliggande förvaltningsuppdrag, och af dessa voro endast 2 intendenter. Oaktadt detta är fullkomligt förklarligt vid en tidpunkt, då nationen just sökte afskaka de järnband, hvari en öfvermäktig centralisation hittills hållit den insnörd, så var det säkerligen en olycka. Hvilka fel än vidlådde det gamla Frankrikes förvaltning, så var det dock förnämligast inom dess personal och särskildt bland intendenterna, som då personer med praktisk erfarenhet af statslifvet stodo att finna, och Turgot visar, hvad denna klass i sådant hänseende kunde prestera.
Så mycket större framgång hade däremot juristerna (eller legisterna såsom de i Frankrike kallades), isynnerhet
Källa: Project Runeberg ·