Sida 3
Förord
egentligen framkallade några efterföljare. Äfven till grundligare speciella arkivstudier angående revolutionstidehvarfvet skedde nu i Frankrike en begynnelse genom Mortimer-Ternaux’ och Campardons på 1860-talet framträdande arbeten, men äfven de blefvo ännu så länge aktningsvärda undantag, och särskildt lemnades den förstnämdes förtjänstfulla verk: Histoire de la terreur till en början nästan obeaktadt i hans eget hemland. Ehuru den franska historieskrifningen på 1850- och 1860-talet äfven presterat andra arbeten, särskildt monografier, hvilka ej kunna lemnas ur räkningen vid ett utförligare studium af revolutionen, kan den dock fortfarande under dessa decennier sägas hafva alt för mycket följt den en gång inslagna ytliga riktningen.
Och liksom man länge i Frankrike underlät att tillräckligt studera revolutionshistoriens källor, så underlät man äfven att publicera dem. Ett undantag härifrån bildar visserligen memoarliteraturen, men huru vigtig denna än är, ligger det dock i öppen dag att den fordrar noggrann kontroll medelst offentliga urkunder, och det är med afseende på dessas publicerande, som den ifrågavarande försumligheten i synnerhet gjort sig gällande. Det är sant, att en ursäkt härför kan sökas däri, att själfva riksdagsförhandlingarna äro tillgängliga genom utgifna protokoll och de samtida tidningarnas referat, men dessa äro dock långt ifrån tillfyllestgörande, och särskildt kunna vigtiga anmärkningar framställas mot den förnämsta af dessa »källor»: Le Moniteur, just i dess egenskap af källa.
De enda stora urkundssamlingar rörande denna tid, som ännu i dag blifvit utgifna i Frankrike, äro den tämligen ensidiga och i all sin vidlyftighet ofullständiga: Histoire parlementaire de la révolution française (af Buchez och Roux), som började utkomma 1833, och de med afseende på revolutionens förberedelser så synnerligt vigtiga: Archives parlementaires (1868 etc.).
Källa: Project Runeberg ·