Sida 259
2. Nydaningsverket
stiftsindelningen en möjlighet. Det af dem beherskade kyrkoutskottet föreslog sålunda äfven, att de nya departementsbiskoparne skulle tillsättas af departementens elektorer och kyrkoherdarne af distriktens; att påfven ej skulle ega någon som hälst myndighet öfver den franska kyrkan, och de nyvalda biskoparne ej få begära hans stadfästelse, endast underrätta honom om sitt val till ett tecken att de erkände kyrkans enhet; både af dem och af kyrkoherdarne skulle såsom ett vilkor för deras aflönande af staten fordras en ed om trohet mot den af församlingen antagna (ännu ej färdiga) konstitutionen, och slutligen skulle såväl biskopar som kyrkoherdar stå under de verldsliga departements- och distriktsmyndigheternas uppsigt och kontroll.
Den 29 Maj 1790 började diskussionen om förslaget, och äfven därvid märktes jansenismens inflytande. Nationalförsamlingen, hvars förhandlingar annars plägade låna sin färg från upplysningsfilosofien, liknade under dessa dagar ett kyrkomöte, så ifrigt citerades bibeln och kyrkofäderna för att bevisa den föreslagna organisationens berättigande. Dock var det ingalunda de teologiska skälen som verkligen bestämde utgången, utan tvänne af »upplysningens» mäktigaste strömningar: Voltaireianismen och Rousseauismen. För den förra var den nya organisationen smaklig, emedan den riktade ett kraftigt slag mot den kyrkliga hierarkien, och då man ej kunde tillintetgöra själfva den förhatliga kyrkan, var detta dock alltid något; och Rousseaus lärjungar tilltalades af det fullständiga beroende, hvari den nya kyrkan skulle komma att stå till statsmakten, utöfvad af folkvalda myndigheter. Därför lemnade majoriteten, som utgjordes af »filosofer» i Voltaires eller Rousseaus ande, i denna sak de religiösa ifrarne fria händer, och sålunda genomdrefs den 12 Juli 1790 den ryktbara lagen om presterskapets civilkonstitution, som gaf
Källa: Project Runeberg ·