Sida 288
3. Försök till författningsrevision
dem deras vapen. Äfven här återstäldes ordningen först genom Lafayettes ankomst.
Vid samma tid fick Mirabeau tillfälle att på ett lysande sätt försvara den personliga friheten mot den revolutionära despotismen. Den 19 Februari 1791 afreste konungens båda fastrar till Rom för att där fira påsken, men blefvo på vägen anhållna af en patriotisk kommunalstyrelse. På yrkande af Mirabeau fingo de visserligen fortsätta resan, men denna händelse frammanade både för hufvudstadens och nationalförsamlingens lättrörda inbillning den hotande skräckbilden af revolutionens undertryckande med utlandets bistånd, och dessa farhågor gåfvo upphof till tvänne lagförslag, af hvilka det ena förbjöd konungen att aflägsna sig på ett visst afstånd från nationalförsamlingen samt stadgade hans afsättning, om han lemnade riket och ej återvände dit på riksdagens uppmaning, och det andra uppstälde de mest godtyckliga bestämmelser till emigrationens undertryckande. Det förra blef antaget — ehuru ej förr än den 28 Mars, men mot det senare satte Mirabeau hela kraften af sin vältalighet (den 28 Februari). Betecknande försöken att beröfva människor deras rätt att välja sin vistelseort såsom ett skändligt tyranni, utropade han: »Jag svär, att, om en sådan lag antages, jag ej skall lyda den», och venstern, som sökte öfverrösta honom med sina rop, nedtystade han med ett förkrossande: »Tyst, ni 30 röster»; slutet blef, att förslaget tillsvidare tillbakavisades, och den konstituerande nationalförsamlingen undgick sålunda ansvaret att hafva deltagit i dessa tvångsåtgärder mot emigrationen, som höra till revolutionens mörkaste kapitel.
Är man då af dessa framgångar berättigad att sluta till, att Mirabeau verkligen skulle varit i stånd att rensa
Källa: Project Runeberg ·