Read Runeberg

Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Originalsida 305
Originalsida 305
Originalsida 304
Originalsida 305
304–305

Sida 305

3. Försök till författningsrevision

angripa Frankrike, samt tillika påstodo, att alla de öfriga hofven hyste samma afsigter. Allmänheten, ej van att tolka diplomatiska finesser, satte tro till deras ord, och sålunda utbreddes den fullkomligt grundlösa åsigten, som sedan äfven länge blef godtagen af historien, att deklarationen i Pillnitz utgjorde begynnelsen till det monarkiska Europas sammansvärjning mot revolutionen. Själfva vunno emigranterna ingenting på sitt oförsynta tillvägagående, men de gjorde därigenom det franska omstörtningspartiet ett kraftigt handtag. Om något skulle förmå Frankrike att öfverlemna sig åt detta, var det nämligen fruktan för Europas inblandning, och då dessutom prinsarne i manifestet ej blott protesterade mot den nya konstitutionens sanktionering, utan öppet förklarade, att, om Ludvig ogillade deras protest, detta blott måste vara förställning, så kunde sålunda agitatorerna hädanefter till stöd för den fruktansvärdaste af alla anklagelser mot konungen åberopa hans närmaste anförvandters ord.

Af de personer inom Frankrike, hvilkas mening Ludvig och Marie-Antoinette inhemtade angående författningsfrågan, tyckas endast Cazalès och Maury helt och hållet hafva afrådt antagandet. Malouet rådde till sanktion, men med påvisande af bristerna i författningen, och La Marck lät Mirabeaus f. d. sekreterare Pellenc utarbeta en memoar, som gick ut på, att konungen borde genom författningens antagande söka vinna folkets förtroende, till dess författningens uselhet framkallade en ny revolution. Ifrigast tillråddes naturligtvis antagandet af de konstitutionella, hvilkas hela system hvilade därpå.

Under intrycket af dessa stridiga inflytelser utkämpade konungen och drottningen en häftig inre kamp. Å ena sidan uppreste sig deras hederskänsla mot att underkasta sig en författning, som de funno »vidunderlig», å den andra syntes dem detta vara enda möjligheten att rädda tronen åt sig och, hvad som mest intresserade dem, åt sin son samt kanske undgå fångenskap, och efter grefvens af Provence försök att rycka till sig regentskapet fruktade och afskydde de emigrantpartiet mera än någonsin. Resultatet blef, att de beslöto sig för ett obetingadt antagande, men blott för att möjliggöra denna väpnade kongress, som fortfarande utgjorde deras enda

Källa: Project Runeberg ·