Sida 308
3. Försök till författningsrevision
följden af att man antagit den rousseauska teorien och ändock bibehållit monarkien, något som under debatten om slutredaktionen äfven med skärpa påvisades af den yttersta vensterns talare (den 10 Augusti). Definitionen blef en kompromiss, genom hvilken fullkomligt oförenliga bestämmelser sattes vid sidan af hvarandra. Å ena sidan proklamerades nämligen, att suveräniteten var en, odelbar, ej på något sätt kunde öfverlåtas samt tillhörde nationen, så att ingen del af folket och ingen individ kunde tillegna sig utöfvandet däraf; å andra sidan förklarades, att folket endast genom öfverlåtelse kunde utöfva statsmakten (les pouvoirs) och att dess representanter voro den lagstiftande församlingen och konungen.
Till fullständigande af hvad som förut är meddeladt om de speciella bestämmelserna må nu följande anföras.
Riksdagen eller den lagstiftande församlingen valdes för en tid af 2 år och kunde ej upplösas; den kungliga vetorätten gälde för två sådana perioder, på det sätt att, om tvänne nyvalda riksdagar förnyade ett af konungen förkastadt beslut, som antagits af en omedelbart föregående, blef detta lag utan hans samtycke. Men ej nog att konungen ej kunde hindra en ny lags genomförande; han, hvilken hade att öfvervaka lagarnas verkställande och sålunda bättre än någon annan borde vara i stånd att upptäcka felen i de bestående, skulle ej ens få föreslå nya lagar. Denna rätt tillerkändes helt och hållet riksdagen; konungen kunde blott »inbjuda denna att taga en sak i betraktande». Undantag gjordes blott för krigsförklaring och bestämmandet af krigsmaktens (liniearméens och flottans) storlek, då initiativet tillhörde konungen. Naturligtvis egde riksdagen en oinskränkt både skattebevillnings- och statsregleringsrätt. Den skulle bestå af 745 representanter (utom koloniernas), af hvilka en del valdes efter departementens storlek, en del efter deras folkmängd och en del efter
Källa: Project Runeberg ·