Read Runeberg

Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Originalsida 312
Originalsida 312
Originalsida 312
Originalsida 313
312–313

Sida 312

4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)

att i lugn få dyrka sin Gud och odla sin jord, och liksom medelklassen voro de fullt belåtna med den konstitutionella monarkien. Endast om revolutionens redan vunna resultat ej syntes kunna värnas utan en ny revolution, kunde en sådan påräkna bifall af folkets flertal. Nu voro emellertid den förra församlingens konstitutionella genom de nämda stadgandena utestängda från all högre offentlig statsmannaverksamhet, och denna måste därför falla i händerna på personer, som saknade erfarenhet eller, hvad ännu värre var, brunno af begär att nu i sin ordning få göra sig bemärkta såsom revolutionärer, och därför ej hyste någon synnerlig pietet för den författning, som var ämnad att afsluta revolutionen.

Ehuru skaparne af 1791 års författning personligen voro utestängda från den nya riksdagen, voro deras åsigter dock där ej alldeles orepresenterade. De, som omfattade dem, bildade nu högern, d. v. s. räknades såsom konservativa: så hastigt gick det att blifva efter på revolutionens vädjobana; deras konservatism var dock af helt annat slag än den förra högerns: denna hade velat bibehålla l’ancien régime, de afskydde hvarje tanke på en återgång därtill, och när de kämpade för konungen, var det under den tysta — ehuru tyvärr falska förutsättningen — att han ville vara en konung efter deras sinne. Partiet räknade många aktningsvärda medlemmar, men saknade statsmän och talare af högre rang. Hade det beherskat riksdagen, skulle dock detta ej behöft betyda så mycket, då det helt och hållet lät sig ledas af de gamla feuillantcheferna — af hvilka bröderna Lameth hade en broder Teodor Lameth bland dess led — men hela dess antal utgjorde blott 160. Som dess medlemmar voro inskrifna i feuillanterklubben, kallades det som parti äfven feuillanterna.

Dess förnämsta talare voro: kardinal de Rohans f. d. rådgifvare, vetenskapsmannen Ramond, godsegaren Vaublanc, vid revolutionens utbrott en entusiastisk beundrare af den nya friheten, under restaurationen ultra rojalistisk minister, nu

Källa: Project Runeberg ·