Sida 313
4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
feuillanternas mest beundrade talare; general Mathieu Dumas, en af deltagarne i det amerikanska frihetskriget och ansedd såsom en militärisk auktoritet; Beugnot samt Stanislaus de Girardin, son af den markis de Girardin, på hvars gods Ermenonville Rousseau slutade sitt lif, och gudson till konung Stanislaus Leczinsky.
Den lagstiftande församlingens center förtjänar detta namn, mindre genom att dess medlemmar sökte hålla den gyllene medelvägen, än genom deras personliga medelmåttighet. Partiet — om det annars så kan kallas, då det saknade all partiorganisation — inneslöt alla de deputerade, hvilka till sin natur eller i följd af sin politiska oerfarenhet voro obeslutsamma och osjälfständiga, men dess talrikhet — inemot 300 medlemmar — satte det vanligen i stånd att bestämma församlingens beslut. Centern hyste i själfva verket stor vördnad för författningen, och det såg därför stundom ut, som om högern med dess tillhjälp skulle kunna beherska församlingen. Men å andra sidan misstrodde dess medlemmar hofvet, voro i hög grad känsliga för de revolutionära slagorden, hyste en feg förskräckelse för den revolutionära pariserpöbeln och blefvo därför i det hela föga pålitliga bundsförvandter för högern. Mest bekant inom centern var Pastoret, 1791 procureur syndic i Paris’ departementalstyrelse.
Venstern var den del af församlingen, som önskade revolutionens fortsättning eller rättare en ny revolution; den bestod äfven den af inemot 300 medlemmar och kallades, emedan dess ledare snart blefvo betydande inom jakobinerklubben, jämväl det jakobinska partiet. Den hyllade den rena rousseauismen, endast kompletterad med Mablys representationsteori, men utan hans konungadöme, ty dess mål var republiken, och detta var sålunda det första riksdagsparti under revolutionen, som öppet skref denna på sin fana.
Emellertid delade sig partiet i två grupper, af hvilka den större samlade sig omkring Brissot, nu deputerad för Paris.
Källa: Project Runeberg ·