Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

Den kallades därför vanligen af sina motståndare brissotister, själf kallade den sig jakobinska patrioter, och i historien har den blifvit ryktbar under namnet girondister efter sina mest lysande representanter, hvilka voro deputerade för departementet Gironde. Hvad som i allmänhet hade gjort girondisterna till republikaner, var flykten till Varennes: före denna händelse hade äfven de svärmat för ett idylliskt konungadöme; efter den samma hade de förlorat tron därpå och sågo i konungen blott en fiende till den nya friheten. Onekligen dömde de i denna punkt klarare än feuillanterna, men i sin uppfattning af Frankrikes dåvarande tillstånd voro de i stället så mycket kortsyntare. Hos dem möter oss nämligen drifven till sin höjd denna naiva tro på mänsklighetens naturliga fullkomlighet, som mer eller mindre medvetet låg till grund för nästan alla »upplysningens» samhällsteorier, i synnerhet för Rousseaus. Bildade, känsliga och svärmande för sina medmänniskors lycka, önskade de visst icke pöbelväldets brutala råhet, men de trodde fullt och fast, att, om den republikanska friheten och jämlikheten blott proklamerades, skulle »folkets» alla goda instinkter utvecklas; befriadt från fördomar och alt förtryck skulle det blifva lyckligt, genomträngdt af broderskärlekens grundsatser skulle det blifva dygdigt, och hvarje gång det lät höra sin suveräna vilja, skulle resultatet blott blifva, att makten öfverlemnades åt de ädlaste och mest upplysta medborgare. Långt ifrån att skada civilisationen skulle denna sakernas ordning bidraga till dess utveckling. Liksom fordom i Athen så skulle i Frankrike frihetens sol framlocka konstens och literatureus herrligaste blomster. En perikleisk republik, men sedd i den förskönande belysning, hvari antikens företeelser tedde sig för denna tids människor, var det ideal, åt hvilket girondisterna skänkt sin kärlek. Helt och hållet uppgångna i inre åskådning af dess tilltalande bild, sökte de tillsluta sina ögon för