Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

inskränktheten och bigotteriet hos landtbefolkningen, för medelklassens monarkiskt-konservativa tänkesätt och för den djuriska vildheten hos hufvudstadens revolutionära pöbel, och om de ej alldeles lyckades häri, tröstade de sig med, att de förstnämda klassernas fördomsfullhet och »egoism» ej i längden skulle kunna motstå den republikanska frihetens tjusningsförmåga, och sågo i de parisiska »brödernas» excesser endast öfvergående utbrott af en möjligen något för ifrig »patriotism», utaf hvilken man utan fara kunde begagna sig för att uppnå det stora målet. Att antaga, det den jakobinska pariserpöbeln skulle alt framgent söka behålla den makt, som den i och för den nya revolutionens genomförande måste usurpera, skulle stridt mot den mänskliga naturens oegennytta, och denna var ju ett axiom! Betraktar man girondisterna såsom statsmän, är deras dom gifven just på grund af denna deras blinda idealism. Det är sant, att mänskligheten för att kunna gå framåt behöfver tro på idealer; det är sant, att ingen verkligt stor statsman funnits, som ej låtit sig ledas af sådana; men rätta sättet för deras realiserande är ej att identifiera dem med en ofullkomlig verklighet; det ideala tillståndet bör vara målet, ej utgångspunkten för statsmannens verksamhet. Ställer man sig på rent mänsklig ståndpunkt, är åter denna ideala hänförelse onekligen egnad att väcka intresse, och detta ökas ännu mer genom de lysande egenskaper, som utmärkte många af girondens älskvärda »ungdom».

Hvad Brissot angår var han en literär vagabond, som från resor i England och Amerika hemfört åtskilliga kunskaper, ännu flera projekt, en förstörd ekonomi och mycken själftillit, och hvars oroliga tilltagsenhet skulle komma att kosta mänskligheten strömmar af blod och tårar, men han kan ej frånkännas en viss politisk kombinationsförmåga, och den ifver, hvarmed han egnade sig åt hvad han själf betraktade såsom mänsklighetens lycka, var antagligen fullkomligt oegennyttig. Ännu mer tilltalande äro dock de tre store talarne Vergniaud, Guadet och Gensonné, hvilka jämte nio andra utgjorde departementet Girondes kontingent till partiet, och från hvilkas snille detta lånat sin största glans. I deras vältalighet röjde sig det sydfranska folklynnets behag, fantasirikedom och glöd,