Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

vid sin ankomst i Januari 1792 mottogs med allmänt misstroende. Fredrik Wilhelm afslöt nu den 7 Februari 1792 ett formligt försvarsförbund med Österrike och lät tydligt förnimma, att han, om så behöfdes, ämnade mot Frankrike beskydda det tyska riket.

Lika visst som i Frankrike sålunda mäktiga krafter arbetade för kriget, lika visst är det, att kejsar Leopold skulle velat undvika det samma. Tanken på en kongress hade han, såsom vi veta, uppgifvit, och han begärde nu intet bättre än att konung och folk i Frankrike ville sämjas om den nya författningen och lemna Europa i fred. Men det var detta som de icke ville. Hällre än att afstå från kongressen, föredrog hofvet kriget, och genom sina kränkningar af folkrätten och direkta utmaningar gjorde de revolutionära partierna detta till sist oundvikligt. Af det förra slaget hade en ny tillkommit omedelbart före den konstituerande församlingens upplösning, i det de påfliga områdena Avignon och Venaissin den 14 Sept. 1791 annekterades utan annan rättsgrund än att innevånarne af revolutionära agenter förmåtts att uttala en önskan i denna riktning, och den lagstiftande församlingen ej blott upprätthöll denna åtgärd mot Europa, utan förberedde genom ännu hänsynslösare agitationer ytterligare annekteringar. I synnerhet gåfvo dessa stämplingar kejsar Leopold anledning till oro för Belgien, där han nyss med knapp nöd lyckats stilla revolutionen, och då fransmännen tagit det utmanande steget mot kurfursten af Trier, beslöt han därför att gifva dem en varning, på samma gång han dock undanröjde grunden till deras klagomål genom att tvinga kurfursten att upplösa emigrantbanden. Den 21 December 1791 underrättade Kaunitz den franska regeringen, att detta skett, men tillade, att, om Frankrike ändock angrepe kurfursten, skulle kejsaren understödja honom, samt lät förstå, att »de öfriga suveränerna, som förenat sig till upprätthållandet af det allmänna lugnet och sina kronors säkerhet och ära», i detta fall äfven skulle börja krig. Det var det första officiella meddelandet om den beryktade europeiska kongressen, och betecknande nog gjordes det först, då tanken därpå var uppgifven. Afsedt att skrämma, åstadkom det emellertid en alldeles motsatt verkan: genom