Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

emigranternas skingrande hade girondisterne mistat sitt förnämsta agitationsmedel, nu erhöllo de till ersättning i hotet om Europas inblandning ett ännu kraftigare, och de försummade ej att begagna sig däraf. Sedan de den 2 Januari 1792 beslutit åtal inför riksrätt mot konungens bröder och 3 deras medhjälpare (däribland Calonne och Mirabeau d. y.) samt den 11 Januari styrkt sitt mod med åhörandet af en rapport af Narbonne, hvari denne förklarade Frankrike fullkomligt rustadt till krig, skredo de den 14 Januari till verket. Såsom rapportör för det diplomatiska utskottet angrep Gensonné då med anledning af den kejserliga förklaringen på det bittraste 1756 års förbund samt yrkade, att kejsaren skulle anmanas att förbinda sig att ej företaga något mot Frankrike. Knapt hade han slutat, förr än presidenten för dagen Guadet föreslog, att det skulle förklaras såsom högförräderi, om någon fransman medverkade till en kongress med syfte att modifiera författningen, eller till en underhandling med emigranterna, eller till ett återställande af de tyska furstarnes rättigheter, och församlingen lät sig såsom vanligt ryckas med. Under högljudda rop: »Vi svärja det! Konstitutionen eller döden!» antogs Guadets förslag, och konungen vågade ej vägra sin sanktion därpå. Diskussionen fortsattes under de följande dagarna i samma ande. Brissot förklarade, att hans enda fruktan var att ej få krig. Fauchet yrkade, att alla hittills ingångna fördrag skulle anses annullerade, att Frankrike blott skulle förbinda sig med fria nationer, att Mainz, Koblenz och Worms skulle annekteras o. s. v. Resultatet blef, att man den 25 Januari beslöt, att konungen skulle affordra kejsaren en förklaring, huruvida han ville lefva i fred med den franska nationen och afstå från hvarje mot dess oberoende och säkerhet riktad förbindelse.

Leopold, som just nu befästade sin ställning genom förbundet med Preussen, var vid mottagandet af detta budskap nära att förlora tålamodet. »Fransmännen vilja hafva krig, välan de skola få det, men de skola få betala kostnaderna!» utropade han, men snart tog åter hans fredskärlek öfverhanden. I det svar, han den 17 Februari lät afgifva till Frankrike, gjorde han visserligen allvarsamma uttalanden om