Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

den därstädes rådande oordningen och krigiska upphetsningen, men påpekade på samma gång, att han endast i det fall skulle understödja kurfursten af Trier, att denne anfölles, fastän han skingrat emigranterna, samt att det europeiska förbundet efter den franska författningens antagande endast existerade för den händelse, att fransmännen förgrepe sig på den kungliga familjen och störde Europas lugn, och han företog inga egentliga krigsrustningar. I Frankrike ville emellertid krigspartiet ej fatta svaret i fredlig ande, utan tolkade det såsom en ny förolämpning, och häftiga anklagelser höjdes nu mot Delessart, som den 1 Mars afgifvit en hofsam rapport med anledning däraf. Samtidigt försökte Narbonne att med tillhjälp af de till öfverbefälhafvare i kriget bestämda generalerna, Lafayette, Luckner och Rochambeau, störta Bertrand de Moleville, med hvilken han råkat i tvist, i det han bl. a. lät generalerna genom bref, som offentliggjordes, förklara, att Narbonne var oumbärlig. Detta tilltag förmådde de öfriga ministrarne konungen att besvara med att den 9 Mars afskeda Narbonne, men då ankom den uppseendeväckande nyheten, att den fredälskande Leopold den 1 Mars plötsligt aflidit. Den upphetsning, som dessa båda händelser uppväckte, eggade girondisterne till att nu söka slå ett afgörande slag. Den 10 Mars yrkade Brissot under framkastande af en mängd giftiga ehuru obevisade beskyllningar, att Delessart skulle anklagas för förräderi inför den i Orléans installerade riksrätten; då feuillanterne vågade några invändningar, nedslog Vergniaud alt motstånd genom att med återupptagande af Mirabeaus allusion på Bartholomeinatten utpeka Tuilerierna såsom den plats, där man stämplade till nationens förderf, och förslaget blef genast antaget. Konungen och drottningen voro härmed bragta till det yttersta. De hade kort förut ej vågat följa den trogne Fersen, hvilken (Febr.) i hemlighet kommit till Paris för att å Gustaf III:s och sina egna vägnar föreslå dem en ny flykt, och nu syntes dem afsättning och fångenskap stå för dörren. De ansågo då intet annat återstå än att låta gironden själf öfvertaga regeringen; på detta sätt skulle de åtminstone få ett ögonblicks frist, och på samma gång skulle