Sida 333
4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
härigenom påskyndas utbrottet af kriget, på hvilket hela deras hopp om räddning nu mera hvilade. Det ligger i sakens natur, att de under sådana förhållanden blott ansågo såsom en handling af själfförsvar att till de tyska makterna förråda de nya ministrarnes planer.
Då de girondistiska ledarne själfva ej kunde inträda i ministären, blefvo platserna däri utom utrikestaburetten besatta med underordnade agenter. De märkligaste af dem voro Roland för det inre och Clavière för finanserna.
Dumouriez, den nye utrikesministern, tillhörde ämbetsadeln, men hade i sin ungdom tjänat såsom officer; han hade sedan varit en af dessa hemliga diplomatiska agenter, genom hvilka Ludvig XV plägade roa sig med att motarbeta sina egna ministrar, och detta tvetydiga yrke hade en tid renderat honom en inspärrning på Bastiljen. Vid revolutionens utbrott var han 50 år gammal och fästningskommendant, men denna plats motsvarade ej hans ärelystnad. Han ansåg sig kallad att spela en stor roll, och han egde verkligen betydande egenskaper. I hopp om, att revolutionen skulle för honom öppna den bana, som l’ancien régime hållit stängd, kastade han sig med ifver in i dess brusande hvirfvel, men utan tro på eller hänförelse för dess idéer. Hans enda ledande princip var hat till det österrikiska förbundet, och då han häri öfverensstämde med girondisterne, anslöt han sig till dem. När det passade sig kunde han spela den ifrigaste demagog, men han var en alt för praktisk natur för att ej innerst förakta anarkien, och det var hans hemliga afsigt att blott så länge följa den revolutionära strömmen, tills han genom en lysande yttre politik blifvit nog mäktig för att stäfja dess vågor.
Den plan han uppgjort var delvis den samma som Narbonnes, men i en vida djärfvare stil; hvad han åsyftade var ett krig med revolutionens alla resurser såsom medel, men med en eröfringspolitik i den gamla statskonstens ande såsom mål. Till krigsskådeplats hade han utsett ej de tyska Rhenlanden utan Belgien, där han hoppades kunna framkalla en ny revolution, men för att ej reta England, den naturliga förkämpen för Europas jämnvigt, ämnade han ej med Frankrike införlifva Belgien utan göra det till en (beroende) fristat. Han
Källa: Project Runeberg ·