Sida 407
1. Girondens fall
härpå lemnar partiets förhållande till frågan om emigranternas och konungens behandling.
Att konventet beslöt dödsstraff mot emigranter som buro vapen mot fäderneslandet (9 Okt.), var naturligtvis fullt befogadt, men det samma kan ej sägas om en af Buzot den 23 Okt. genomdrifven lag, som dömde till evig landsflykt alla emigranter — således äfven dem, som flytt undan jacquerierna och septembermördarnes dolkar, och belade med dödsstraff hvarje försök af dem att återvända. T. o. m. Ludvig XIV:s proskriptioner af hugenotterna voro härigenom öfverträffade.
Att de ifrigaste revolutionärerna ej ville nöja sig med något mindre än Ludvig XVI:s död, är lätt att fatta. Om man betraktar denna fråga ur klokhetens och den formella rättens synpunkt, så visar sig emellertid en dylik behandling af den afsatte konungen i hög grad förkastlig. Englands historia hade bort komma de franska republikanerna att inse faran af att göra en störtad konung till martyr. Och huru mycket mera var ej Ludvig XVI egnad att framstå såsom en sådan än Karl I? Med afseende på rättsfrågan må det vara nog att påminna om den oryggliga grundsatsen, att ingen kan rättvisligen dömas och straffas annat än i kraft af den lag, mot hvilken han brutit. För Ludvig XVI var denna lag 1791 års konstitution, men det straff, som däri stadgades för förräderi af en konung — och detta var ju brottet — det var afsättning, d. v. s. just det straff, som han redan fått lida. Men att taga varning af det förflutna var ej de franska revolutionsmännens sak, och konventets legister visste utväg att komma från den svårighet, som rätten uppreste. Sedan girondisten Valazé den 6 November afgifvit en rapport om konungens »brott», afgaf legisten och centermannen Mailhe den 7 en dylik om hans behandling, och med alldeles samma argumentation, hvarmed äldre generationers legister plägat gifva skäl för konungadömets rättskränkningar, förklarades däri, att endast underordnade myndigheters straffrätt, men ej suveränens kunde inskränkas
Källa: Project Runeberg ·