Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

tvångslån af de förmögnare. För att skydda sig började borgerskapet infinna sig i sektionsförsamlingarna, och dessa blefvo skådeplatser för slagsmål, i hvilka jakobinerna ofta lågo under. Ett säkert tecken till att opinionsvinden nu förändrat riktning var, att centern med Barère i spetsen åter närmade sig gironden. Då Guadet den 18 Maj förnyade förslaget om ett suppleantkonvent i Bourges samt yrkade på de parisiska myndigheternas afsättning, afvände Barère visserligen detta, men genomdref i stället, att konventet till sitt skydd mot konspirationer tillsatte en tolfmannakommission, och i denna invaldes ej mindre än 7 girondister — (t. ex. Rabaud-St. Etienne, Fonfrède, Boileau, Larivière). Kommissionen fick snart säkra bevis på att stämplingar mot nationalrepresentationen voro å bane, och den ryggade ej tillbaka för kraftåtgärder. Den 24 Maj genomdref den en mängd konventsbeslut mot anarkien, af hvilka det märkligaste var ett förbud mot nattliga sektionssammankomster, och s. d. lät den fängsla själfva Hébert. Då ansågo anarkisterne, att deras enda utsigt till räddning och seger var en revolution.

Genom skenbar eftergifvenhet i fråga om utskrifningen mot Vendée hade de vid denna tid förmått det parisiska borgerskapet att återförsjunka i sin letargi, och det blef dem därför ej svårt att sätta i scene revolutionsskådespelens första akt: petitionerna. Den 25 Maj begärde kommunalrådet genom en sådan Héberts frigifning. Olyckligtvis var den passionerade Isnard denna dag konventets president, och han svarade de petitionerande med en hotelse, att Paris skulle utplånas från jorden, om det ej respekterade nationalrepresentationen. Detta oförsigtiga yttrande blef ett verkligt fynd för agitatorerna: genom dess utspridande uppdrefvo de pöbelns hat mot girondisterna till den vildaste fanatism och lyckades äfven göra dem impopulära bland den moderata hufvudstadsbefolkningen. Ännu den 27 vågade dock Garat inför konventet med sitt hufvud ansvara för, att ingen fara var för handen, men s. d. öfverflyglades konventet af stormpetitioner;