Sida 438
1. Girondens fall
jakobinismen måst uppoffra teorien om folkviljans rätt och i stället proklamerat, att en minoritet, så snart den representerar de förnuftiga politiska idéerna, eger rätt att påtvinga landet sin mening, att hvarje revolution, som företages i sådant syfte, är legitim och att sålunda den af den 31 Maj—2 Juni ock var det. Men i samma grundsats namn gjorde sig t. ex. Strafford till verktyg åt Karl I:s envåldsplaner, i dess namn förgrep sig Cromwell på den engelska folkrepresentationen och grundade militärdespotismen, och i denna grundsats namn kan hvarje despotism försvaras, ty hvarje parti anser väl i allmänhet sig hafva den rätta uppfattningen, och på detta sätt blir våldet samhällslifvets högsta regulator. Låt vara att en dylik revolution kan vara nödvändig såsom det sista medlet att rädda en stat från undergång; skall ett folk förblifva fritt, måste den allmänna regeln vara den, att hvarje parti visar tillräcklig själfbeherskning och tro på sanningen af sin sak för att vid realiserandet af sina syften ej förgripa sig på frihetens första grundval: folkviljan, verkande genom de af lagen föreskrifna formerna. Denna regel kränkte jakobinerna redan i viss mån den 10 Aug. 1792 — då likväl deras handlingssätt kan ega någon ursäkt i hofvets hållning — och nu togo de steget fullt ut och det utan något annat syfte än befästandet af sitt partis välde. Därför har också revolutionens historia efter denna dag ej att berätta om ett folk i frihet, utan om ett »allas krig mot alla», hvarur med nödvändighet framgick de svagares förtryckande af de starkare. Men den starkaste af alla blir till sist den, som förfogar öfver en krigsvan här, och sålunda lades i själfva verket den 2 juni grundstenen till — den napoleonska militärdespotismen.
Källa: Project Runeberg ·