Sida 437
1. Girondens fall
Det brutala svaret på Héraults förmaningar blef en befallning af Hanriot till kononiärerna att göra sig i ordning att nedskjuta konventet. Slaget af skräck återvände då detta under Marats ledning till sin sal, och här mottog det segrarnes vilkor af Couthon, som därvid hade fräckheten påstå, att dess frihet nu var konstaterad. På hans förslag beslöts, att de af folket anklagade skulle sättas i arrest hemma hos sig, och därpå uppgjordes närmare proskriptionslistan, hvarvid Marat godtyckligt strök eller insatte namn. Den kom slutligen att innefatta: de två ministrarne (Clavière och Lebrun), 10 medlemmar af 12-mannakommissionen och 19 andra deputerade, bl. a. Gensonné, Guadet, Brissot, Pétion, Vergniaud, Barbaroux, Buzot, Lasource, Lanjuinais och Louvet. Därefter tilläts församlingen omsider att lemna Tuilerierna.
Så slutade denna dag, kanske den mest ödesdigra under hela revolutionen, ty då afgjordes oåterkalleligen, att Frankrike genom denna ej skulle vinna politisk frihet. Med alla sina öfverdrifter innehåller den rousseauska samhällsläran den vigtiga sanningen, att, om man vill söka en yttre rättsgrund för en fri samhällsordning, måste den blifva folkviljan, men denna grund var det just, som nu våldfördes, ty det förödmjukade konventet var folkviljans representant och detta icke blott formelt, utan ock så, att det vida mer än sina besegrare, huru mycket dessa än beropade sig på den allmänna folkmeningen, uppbars af denna. Den nyare radikala historieskolan i Frankrike har också för att kunna försvara
Källa: Project Runeberg ·