Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

skonade, såsom Ducos och Fonfrède, och tillika beslöts då, att 73 deputerade, som uppsatt en hemlig protest mot den 2 Juni, skulle häktas. En del af berget ville, att äfven dessa skulle prisgifvas åt tribunalet, men Robespierre räddade deras lif för att i dem erhålla en gisslan gent emot centern eller en blifvande hjälptrupp mot — berget. Samma dag beslöts, att »enkan Capets» rättegång ofördröjligen skulle börja.

Trots det medlidande, som Marie-Antoinettes tragiska öde måste ingifva, kan dock ej en opartisk historieskrifning erkänna henne såsom ett skuldlöst offer. Af det föregående torde framgå, att hennes inflytande i många hänseenden varit olycksbringande, och särskildt att hennes andel var stor i den förnämsta af Frankrikes olyckor: att revolutionen bragtes på afvägar. Och dock torde hennes så att säga subjektiva ansvarighet mindre böra sökas i hennes förhållande till revolutionen än i hennes förhållande under den föregående tiden, hennes s. k. lyckliga; ty det var då, som hon genom lättsinne ohjälpligt förstörde sin ställning såsom Frankrikes drottning och möjligheten för sig att rätt uppfatta revolutionen. Hon måste sedan i denna se en fientlig makt, och ända in i döden var hon också öfvertygad om sin saks rättvisa. Detta torde förklara det egendomliga förhållandet, att just under hennes kamp mot revolutionen — det olycksaligaste af alla hennes verk — hennes personlighet så att säga växer och blir mera tilltalande. Vid de stora kriserna i mänsklighetens historia blir nämligen situationens allvar ofta sådant, att, där ädlare egenskaper finnas, de då framkallas äfven hos dem, som taga miste om målet. Så gick det nu med Marie-Antoinette, och om än efterverlden ogillar hennes »kontrarevolutionära» sträfvanden, synes den böra erkänna att de utvecklade och höjde hennes karaktär. Liksom vi t. ex. kunna skänka vår sympati åt den antika hedendomens sista högsinta förkämpar, så äro vi därför ock berättigade att med deltagande följa Frankrikes olyckliga till döden hetsade drottning i hennes förtviflade kamp för alt hvad hon aktade högst och vörda den ädla resignation och det högsinta mod, som hon ådagalade i fängelsets kvalfulla enslighet, inför sina föraktliga domare och vid dödens möte.