Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

»decemvirerne» i välfärdsutskottet eller af den revolutionära pöbel, som störde öfverläggningarnas frihet. Ej underligt att konventssalen under sådana förhållanden blef alt glesare och glesare besatt. Beskickningarna till departementen och arméerna blefvo eftersökta ej blott för den makt de medförde, utan ock emedan de gåfvo ett tillfälle att aflägsna sig ur konventet, och ofta voro en 100 medlemmar på en gång frånvarande på sådana. En annan tillflyktsort erbjödo de 14 utskott, som funnos utom de regerande, och i hvilka man fick inträda på egen begäran. Här »dolde sig» i synnerhet slättens medlemmar, och under sådana förhållanden var det stort, om 100 ledamöter deltogo i konventets förhandlingar. I själfva verket var deras närvaro också blott en formalitet, ty konventets egentliga uppgift var nu mera blott att utan diskussion inregistrera välfärdsutskottets edikt eller att vid hvarje månads slut genom acklamation förnya sina tyranners fullmakt. »Aldrig», säger Taine, »förnedrades ens under Nero och Heliogabalus en senat så djupt.»

Äfven utom konventet hade dödens stillhet efterträdt det sjudande lif, som revolutionen framkallade, så länge den respekterade frihetens grundsatser. Pressen, hvars frihet jakobinerne alltid åberopat mot hvarje försök att upprätthålla den lagliga ordningen, hade, så snart de lyckats omstörta denna, underkastats den skarpaste censur, och efter Héberts och Desmoulins’ fall kan man egentligen ej tala om någon annan tidningspress än den officiella. Till och med den ultra revolutionära Prudhomme upphörde nu med sin tidning, angifvande såsom skäl, att »sedan Frankrike inträdt i den sociala lyckans och frihetens paradis, är pressen onödig», och detta var just Robespierres mening. På samma sätt gick det med teatern, och huru det var bestäldt med församlingsfriheten ses däraf, att de genom Héberts öde dödsskrämda cordelierna ej mer vågade upprätthålla sin klubb. Jakobinerne, de enda i Robespierres ögon fullt ortodoxa, blefvo sålunda hädanefter ensamma herrar öfver klubbväsendets fruktansvärda maktmedel.