Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

eller under revolutionen» och i båda fallen ovärdig att lefva i det nya samhället. Liksom sina beundrare såg han i sig den franska demokratiens personifikation. Omedvetet har han karaktäriserat sin egen uppfattning, då han (den 5 Febr.) yttrade, att i en monarki endast monarken kan älska fäderneslandet, emedan han ensam har ett sådant. Hans kärlek till demokratien berodde just på, att han betraktade sig såsom dess enda sanna representant, och därför syntes honom en hvar, som dristade motsätta sig eller täfla med honom, vara en majestätsförbrytare, som själfva dygden och humaniteten ålade honom att utrota.

Nu ansåg han också tiden kommen att realisera den rousseauska statsreligionen. Den 7 Maj (18 Floréal) utvecklade han i välfärdsutskottets namn sina religiösa idéer för konventet, och så stor var vanan att lyda honom, att denna församling, som nyss låtit sig ryckas med af de ateistiska zeloterne, nu applåderade hans anatemer öfver dessa samt antog hans förslag, att det franska folket skulle erkänna ett högsta väsende samt själens odödlighet och upprätta en härpå grundad kult. Det lider intet tvifvel, att Robespierre i denna sak var fullkomligt uppriktig. Han omfattade den rousseauska deismen med samma förståndets fanatism som den, hvarmed t. ex. det 4:de århundradets dogmifrare eller den skottska presbyterianismens förkämpar under det 17:de omfattade sina system. Emellertid får man ej häller här lemna hans egenkärlek och hersklystnad ur räkningen. Det var hans ständiga grämelse, att han ej kunde fängsla folkets inbillningskraft genom den krigiska äran; nu ville han i stället göra det genom religionen och, en ny Muhammed, i sin person förena folkledaren och religionsstiftaren.

Att det ej var hans mening att blott och bart återställa katolicismen är tydligt nog. Hans föredrag den 7 Maj innehöll häftiga utfall mot presterna, och ehuru han i den lag, som blef resultatet häraf, utlofvade religionsfrihet, beredde han sig möjlighet att befria sin religion från hvarje konkurrens vare sig från katolicismens eller ateismens sida genom tillägget, att »alla aristokratiska och mot den offentliga ordningen stridande sammankomster» skulle undertryckas.