Sida 494
2. Skräckväldet
pröfva hvarje särkildt. Med detta samt med sofismen, att skräckväldet var nödvändigt för revolutionens räddning, sökte de lugna sina samveten, men på längden upprördes äfven de af det vansinniga mördandet, och slutligen kunde de ej undgå att märka, det Robespierre blott sysselsatte sig och dem med »sina misstankar, sin oro, sin skuggrädsla och sin politiska galla», och att han, långt ifrån att med afseende på vare sig förvaltningen eller kriget göra någon nytta, blott motverkade deras sträfvanden. De blefvo därför föga benägna att gå hans ärenden, och redan kort efter Dantons död hade det kommit till våldsamma uppträden mellan den styfsinte Carnot och »triumvirerne», såsom han kallade Robespierre och dennes enda fullt pålitliga anhängare inom utskottet: St. Just och Couthon. Triumvirerne samt Collot d’Herbois, Billaud-Varennes och Barère skötte den högre politiken, och af dem tjänstgjorde de två sistnämde, liksom Robespierre, aldrig ens såsom kommissarier. Billaud och Collot voro fullt ut lika grymma som Robespierre, och hvad som med afseende på honom kan anses såsom en förmildrande omständighet: att han leddes af principer, gäller icke om dem. De voro »anarkiens äfventyrare», despoter blott af smak och maktbegär, men just härigenom blefvo de obenägna att underkasta sig en pedants välde, och fiender till all slags idealism kände de blott förakt och vedervilja för den nya religionen. Barère, »guilotinens Anakreon», som af sin feghet förmåddes att använda sin frasbildande förmåga till att försköna skräckväldets brott och därför användes såsom utskottets vanliga rapportör, var alt sedan girondens fall Robespierres kreatur, men det behöfdes blott att lyckan skulle vända denne ryggen för att han skulle vara färdig att öfvergifva honom.
Slutligen fans en man, som ej mer tillhörde välfärdsutskottet, men genom sin verksamhet intog nästan samma maktställning som dettas medlemmar: ledaren af finansutskottet Cambon. Genom de kraf, som verkligheten stälde på
Källa: Project Runeberg ·