Sida 498
2. Skräckväldet
urartade, men urkundernas vittnesbörd har omintetgjort detta försök till »Ehrenrettung». Det framgår nämligen däraf, att Robespierre fortfarande plägade efter välfärdsutskottets öfverläggningar infinna sig i dess lokal och där underteckna de beslut, som han gillade — och detta var just de grymmaste — samt att han under denna tid flitigare än någonsin arbetade i sin polisbyrå, genom hvilken revolutionstribunalet förnämligast styrdes. Dessutom var ju lagen af den 22 Prairial, som möjliggjorde den oerhörda stegringen af mördandet, hans verk, och den onåd han visade sina ämbetsbröder blef för dessa ett skäl att ej låta komma sig till last någon efterlåtenhet. Så visar det sig, att han och ingen annan var själen i skräckväldet äfven under denna dess ohyggligaste period; ja de största slagterierna voro i själfva verket blott försoningshekatomber åt hans personliga hämdgirighet.
För att förstå detta, måste vi gå något tillbaka.
En yttring af Robespierres nervösa temperament var, att han ständigt trodde sig hotad af lönmördare. Denna tanke utgjorde hans plåga, men på samma gång trängtade han efter, att Marats afundade ära skulle komma honom själf till del — för godt pris. Då inträffade natten till den 23 Maj 1794, att en tjänsteman vid nationallotteriet vid namn Lamiral gjorde ett misslyckad t mordförsök på Collot d’Herbois. Robespierres afund var utomordentlig, men han fick upprättelse, då en ung flicka vid namn Cécile Renault följande dag under misstänkta omständigheter greps i hans bostad. Hon synes varit en af de många, hos hvilka skräckväldets fasor framkallat den egendomliga manien att själfva vilja blifva offer därför: under det hon genom att öppet bekänna sig för rojalist nedkallade döden öfver sitt hufvud, påstod hon envist, att hennes afsigt blott varit att få se, huru en tyrann såg ut, men ett par små knifvar, hvilka hon medfört, ansågos såsom otvetydiga bevis på, att hon velat mörda Robespierre. Så var martyren färdig. Både hon och Lamiral framstäldes såsom Pitts agenter; på Barères förslag beslöt konventet (26 Maj), att inga engelska fångar mera skulle erhålla pardon; jakobinerna och konventet täflade om att tända rökoffer till den nya martyrens ära, och själf tröttnade han ej att i sina tal återkomma till de dolkar,
Källa: Project Runeberg ·