Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

liksom af en naturnödvändighet till de enda politiska traditioner, som det franska folket egde till sitt förfogande: despotismens. Ur det kungliga enväldets arsenal har skräckväldet i själfva verket hemtat alla sina maktmedel, och det enda nya det företer var blott den klumpiga öfverdriften i deras användning. Men om skräckväldet kan förklaras, följer däraf ej att det kan försvaras. Endast då skulle detta vara möjligt, om, såsom man stundom sagt, det var därigenom som revolutionens stora eröfringar: friheten och jämlikheten, räddades åt Frankrike. Att de rent militäriska framgångarna ej voro skräckväldets förtjänst, hafva vi emellertid redan i det föregående sökt visa, men möjligen skulle man kunna känna sig frestad till det påståendet, att det bidragit till Frankrikes och revolutionens räddning genom den starka regering, som därunder kom till stånd, och visserligen må det erkännas, att Frankrike ej skulle kunnat bestå med en sådan upplösning af all regeringsmakt, som den konstituerande församlingen åstadkommit och som äfven under republikens första tid ansågs nödvändig för friheten. Men för att en regering skall vara stark — och detta var alt som behöfdes för revolutionens räddning — erfordras ej, att den skall vara en bloddrypande despotism, och, som vi veta, hade äfven girondisterne före sitt fall börjat inse nödvändigheten af en maktkoncentrering, och en sådan då — genom välfärdsutskottets inrättning — verkligen kommit till stånd. Sålunda är icke ens regeringsmaktens stärkande skräckväldets förtjänst; detta har äfven med afseende därpå blott åvägabragt en vansinnig öfverdrift, och härmed förfaller den sista grunden för teorien om dess nödvändighet för revolutionens bringande till ett lyckligt slut. Det förhåller sig tvärt om så, att det just är skräckväldet, som bär skulden till, att Frankrike ej genom revolutionen erhöll politisk frihet. Genom det ursinniga mördandet undertrycktes nämligen de rika personliga krafter, som revolutionen låtit framträda, och som, om de fått mogna i erfarenhetens skola, kanske kunnat åt Frankrike bereda en frihetens guldålder, jämförlig med Greklands och Englands. Dessutom kväfdes genom de brott, som under skräckväldet begingos i frihetens namn, hos folket entusiasmen för denna;