Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

hvad som ännu återstod däraf tillintetgjordes af de statsmän, som öfverlefde skräckväldet, i allmänhet blott medelmåttorna, och som aldrig fullt kunde frigöra sig från dettas våldsamma vanor, och sålunda bragtes folket därhän, att det, misstroget mot och misströstande om friheten, blef villigt att underkasta sig ett öppet envälde, om detta blott garanterade ordning, säkerhet och jämlikhet. Den återstående delen af revolutionens kretslopp från despotism till despotism erbjuder därför med afseende på den inre historien föga af intresse i jämförelse med den föregående. Medelmåttornas välde har efterträdt de lysande frihetsvännernas, de stora talarnes, de väldiga folkledarnes, och det återstår oss egentligen blott att se, huru de ofvan antydda konsekvenserna af det stora förstörelsearbetet utdrogos.

Billaud, Collot, Barère och pluraliteten inom säkerhetsutskottet tänkte sig ingalunda, att Robespierres fall skulle medföra någon ändring i systemet, men det fordrades i själfva verket blott en stöt för att detta måste falla. Om jakobinerna så till vida varit klarsyntare än de föregående revolutionära partierna, att de tagit människornas passioner med i räkningen, så hade dock äfven de begått ett misstag, nämligen med afseende på förhållandet mellan medel och mål. Om man, såsom de, vill med tillhjälp af en minoritet undertrycka ett helt folk, får man ej stöta detta i alla dess föreställningar, och äfven om man vill ombilda blott en del af dessa, måste man kunna räkna på en minoritet, som i något hänseende utgör en elitkår. Men jakobinerna (nämligen fanatikerna) ville i ett slag påtvinga nationen en helt och hållet ny åskådning och till hjälp vid detta jätteverk hade de blott nationens drägg och till medel blott det gröfsta våld. På detta sätt kunde de visserligen få makten — för en tid, men förr eller senare måste nationen afkasta det onaturliga trycket. Att Robespierres fall blef signalen härtill, var så mycket naturligare, som nästan alt hvad terrorister hette i Frankrike på den sista tiden fylkat sig kring honom, och därför nödgades nu segrarne söka en motvigt hos de moderata. De sammansvurne inom själfva konventet: thermidoristerne, som de nu kallades, ville dessutom begagna tillfället att störta