Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

1795 drabbade hämden äfven Fouquier, Herman — som förgäfves sökt rädda sig genom att förneka Robespierre — Scellier, Dix-Août, Foucault, Vilate m. fl. medlemmar af blodsdomstolen.

Lagen om de misstänkta upphäfdes visserligen icke, men konventet befalde den 5 Aug. 1794, att alla, som utan skäl blifvit fängslade, skulle frigifvas, och detta utfördes med den största liberalitet. Bland dem, som sålunda befriades, var Napoleons blifvande gemål Josefine Beauharnais, och naturligtvis i främsta rummet fru de Fontenay, »vår kära fru af Thermidor», som hon kallades af de många, som ej utan skäl tillskrefvo henne sin räddning. Såsom fru Tallien blef hon nu en af de mest lysande stjärnorna i det muntra sällskapslif, som glädjen öfver skräckväldets slut framkallade i Paris. I förvaltningen inträdde genast efter den 9 Thermidor vigtiga förändringar. Den 31 Juli 1794 förändrades partiställningen i väsentlig mån inom välfärdsutskottet därigenom, att detta förstärktes med Tallien och Thuriot samt 4 andra moderata ledamöter. De följande dagarna vidtogs en liknande åtgärd med säkerhetsutskottet och häktades David, i trots af att han liksom Herman förnekat sin mästare. Nu beslöts ock, att i början af hvarje månad 3 medlemmar af välfärdsutskottet skulle afgå. Lecointre började i konventet öppet anklaga Billaud, Collot och Barère samt de mest komprometterade af säkerhetsutskottets medlemmar, och ehuru han ännu ej lyckades genomdrifva deras ställande inför rätta, utträdde de 3 förstnämnde dock den 1 Sept. ur välfärdsutskottet. Med upphörandet af dettas permanens upphörde äfven dess allmakt. Äfven i den lägre förvaltningen företogos genomgripande förändringar. Den 18 Aug. inskränktes revolutionsutskottens antal, kommandot öfver det parisiska nationalgardet blef nu