Den franska revolutionen. Dess orsaker och inre historia (1789-1799)

åter ambulatoriskt bland bataljonscheferna, och den 21 Aug. afskaffades aflöningen för bevistandet af sektionssammankomsterna, hvarefter den moderata majoriteten åter erhöll öfvervigten i dessa, och öfver hela landet lät regeringen rensa de lokala myndigheterna från terrorister. Ej minst vigtigt var, att fullständig pressfrihet återinfördes, och nu uppstod en mängd tidningar, som ifrigt förde den personliga säkerhetens och tankefrihetens talan.

Sina ifrigaste förkämpar fann den frigjorda allmänna meningen inom »den parisiska ungdomen» (la jeunesse de Paris). Med detta namn har man betecknat hela den kraftigare delen af det icke jakobinska parisiska borgerskapet, hvilken, sedan Robespierres fall löst majoriteten ur den förtrollning, hvaraf den varit bunden, reste sig till kamp mot skräckväldet. I denna rörelse deltogo unge män både från storborgarnes och det mindre borgerskapets led, och den var i allmänhet till sin karaktär ej aristokratisk och kontrarevolutionär, utan innebar blott ett återuppvaknande af de liberala tendenser, som vid revolutionens början utmärkte det parisiska borgerskapet och som lika väl kunnat låta förena sig med en human republik som med den konstitutionella monarkien. Väpnade med väldiga knölpåkar företogo de unga männen tidt och ofta från sitt hufvudkvarter, Palais-Royal, expeditioner mot den revolutionära pöbeln och tjänstgjorde dessutom ifrigt i nationalgardet, som sålunda återvans för ordningens sak. I synnerhet var jakobinerklubben, som snart åter öppnats och ledde motståndet mot alla liberala sträfvanden, föremål för »ungdomens» ovilja. Den 16 Okt. tillfogade jämväl konventet detta sällskap ett afgörande slag genom att förbjuda all